Intressant. Kommer inte ihåg så mycket av handlingen i någon av böckerna, utan mest bara korta "glimtar" i minnet. Vad jag däremot minns är hur spännande jag tyckte den första boken var när jag läste den som följetong i en veckotidning.

Har nästan alla böckerna kvar, men lånade ut de första 3-4 och fick aldrig tillbaka dem. 🙁

#0: Har ju nyligen läst ut alla böckerna, men de första böckerna, där faktiskt Tengel och Silje finns med är de överlägset bästa böckerna :)

#0. Hur går det med läsandet?

#3 och andra!

Ja, det går trögt med läsandet men jag läste faktiskt ut andra boken igår!
Jag gillar dom fortfarande men nu när man är äldre och har läst lite mer (inte mycket men mer) så blir jag lite frustrerad på böckerna också. Sandemo är oöverträffad med att skapa stämning och atmosfär men… Jag blir som sagt frustrerad när saker och ting känns orealistiska (menar inte det övernaturliga) eller repliker som bara känns fåniga.
Eller att karaktärer är lite väl endimensionella (herr Johan och kyrkvaktmästaren eller vad han var)
Eller att Sol förför Klaus och han lider alla helvetes kval för att hon är fjorton år. Jag är inte jätteinsatt men var just åldern en grej på 15-1600-talet? Snarare kanske det skulle gett honom mer kval atthon var av "det fina folket" , i alla fall relativt till honom.
Så det finns ju massa potential känner jag som kanske kommit fram om Margit tagit mer tid på sig med research och redigering men samtidigt kan det ju också vara en del av charmen.

En annan grej jag reagerade på var en kommentar av Silje som inte åldrats så väl, så att säga, i diskussion med grannfrun att Tengel aldrig slagit henne och heller aldrig "haft anledning till det".

Man bryr sig ändå om karaktärerna och jag ser fram emot att följa dom igen.

Man kan bli lite frustrerad imellan åt, men överlag så är det ganska bra flyt i böckerna och man kan relatera, i viss mån ,till verkligheten 🙂

3. Avgrunden

(SPOILERS)

Den tredje delen fokuserar mest på Sol av Isfolket. Jag känner med henne, ensam i sitt slag i stort sett, jagad och fruktad men ändå ömhjärtad mot vissa.
Sandemo är bra på att skapa stämningar som sagt, det är ganska lättläst, kanske till och med lite För lättläst för min smak nu..?

Blev lite överraskad av slutet typ, mindes inte helt att Sol lät sig fångas frivilligt men det är nog on brand för Sol så att säga. Det som gnager lite i mig med denna är väl… Gav de inte upp lätt? Okej, när Sol sitter fängslad, då är det väl rätt så för sent för att komma på nån bra utbrytningsplan men Sol själv, innan..? Hon är vad? 23 år? Känns lite som om att hon går i döden lite lättvindigt. Å andra sidan kan man tycka att Sol är ju impulsiv så det är inte som att det känns fel karaktärsmässigt. 🤔

#6: Jo slutet på den boken är lite snopet. Men jag har för mig att sol ville detta för att kunna vara med Satan och slippa huvudvärken efteråt.

Nummer fyra - Längtan, läst.

Spoilers

Bitterljuv. Många av de karaktärerna man lärt känna dör. Denna gången blev jag imponerad av Tarald och hans resa, lite oväntat för mig själv. Att se honom bli vuxen. Känner fortfarande tillfredställelse när han säger till prästfrun att han aldrig i livet skulle vara intresserad av henne. Blir glad för Yrjas skull.
Sista meningen är så perfekt: "En i stort sett lugn era var slut och en ny, okänd stod för dörren."

Tillägg angående bok 4: Jag tror det är en av mina favoritböcker i serien, just för att den är så bitterljuv.

Bok numer 4 hör till mina favoriter också 🙂

Bok 5 - Dödssynden

(Och varning för spoilers osv etc)

Jag gillar den. Inte samma punch som första gången, när tex Alexander får tillbaka funktionen i benen men det är antagligen för att jag vet hur det ska gå denna gången.
Just Alexander är lite intressant. Ibland fick jag känslan av att Margit inte riktigt visste vilket ben hon stod på. Att ord som pervers och onormal används av Cecilie och så vidare. I och för sig så är det ju från hennes håll, hon försöker förstå honom. Jag tycker ändå Alexander är ganska nyanserad med tanke på att boken skrevs nån gång i början på 80-talet. (och ska spegla 1600-talet) Det var antagligen inte så vanligt att prata om homosexualitet alls, än mindre som nåt inte enbart hemskt och tabu.

Tarjei… Jag tycker om honom, gillar att han kan vara ganska barsk trots sin unga ålder. Men han är ändå lite platt. Han är liksom bara superintelligent och inte mycket mer.

#11: På 1600-talet var väl homosexualitet förbjudet? Är osäker på vad som gällde, men har för mig att det var dödsstraff för det.

#12 Ja, det var det. Cecilie får ju vittna för Alexander. Hans Barth klarade sig undan med tukthus i alla fall :)

Nummer 6, Det onda arvet

Spoilervarning och sånt

Jag vill ge den ett högre betyg än tre men jag tycker inte den orkar högre. Den onda förbannelsen över Kolgrim får honom att göra sig av med sin bror Mattias. Mattias hamnar i en gruva där han får jobba och slita med några andra pojkar.
Minns att när jag läste första gången kände det som beskrivs senare, en från Isfolket som kommer bort från släkten känner sig vilsen. Kände ofta någon otålighet men inte på ett irriterat sätt utan mer frustration. Du måste hem, Mattias.
Men dena gången tyckte jag gruvdelen var väldigt kort, mindes det som att det var i princip hela boken och Tarjei dör i slutet men det var snarare halvvägs in.

Det händer mycket, det mesta känns transportsträcka. Barnen man tar in tycker jag får för stor plats.
Gabriella och Kaleb hatar varandra först sen ska de hux flux gifta sig. Det kändes inte som att det byggdes upp trovärdigt.

Och jag fattar att Kaleb är cynisk och i princip livstrött, speciellt så utspelar det på 1600-talet men systrarna Frida och Oline känns ganska platta och jagg kan inte dörlika mig med hur han pratar med dom.

Berördes av Kolgrim, av rymningen ur gruvan och färden hemåt (Knut) och Liv, Are och det dödfödda barnet.

Nummer 7, Spökslottet

Spoiler och sånt

Inte ett fan. Den här boken om någon hittills kändes som en transportsträcka. Det händer mycket. Inte för Isfolket och den stora berättelsen (mer än teasern 7 slutet). Tyckte den var ganska spännande första gången jag läste men denna gången hjälpte inte ens Tancreds charm.
Jag skumläste stora delar så jag missade hur Stella kunde förgifta Jessica, hon borde ju känt igen henne. Lite kul dock att Stella hamnade själv i Nederländerna ett tag.

Jag har nog skrivit detta förut men undrar hur det hade blivit om Margit gett sig tid att jobba på texterna, fila på detaljer. Å andra sidan hade det nog inte blivit så många då.

2/5

Tillägg: Kanske jag som är gammal men att Jessica och Tancred blir kära direkt och förälskelsen håller i sig i flera år trots att de knappt pratat eller träffas under den tiden. Känns inte romantiskt längre (det är ju fler par som knappt pratar men det är livslång äkta kärlek från första stund) bara orealistiskt.
Men som sagt, stämningar. Spökslottssekvensen och sista scenen vid Elbes strand, perfekta.

Nummer 8, Bödelns dotter

Obligatorisk spoilervarning

Jag gillar den (höll på att lägga till faktiskt). Berättelsen om hur Hilde och Mattias hittar fram till varandra tycker jag är fin. Varulvsgrejen är lite spännande, lite hisnande på ett sätt att tänka på att folk trodde på sånt, det verkade rimligt på den tiden. Det är väl egentligen inte så mycket övernaturligt förrän bok 13 (har för mig att jag läst att Margit "höll tillbaka" det övernaturliga men vid bok 13 gick det inte längre).

Hilde och hennes relation till sin far, resonemanget när hon säger "Stackars far", det tar djupt.
Gillar också Brands relation med fogden (och de andra, men mest Brand) hur de tycker fogden är rent dum i huvudet och säger det också.

3/5

Nummer 9, Den ensamme

Obligatorisk spoilervarning

Jag gillar den i stort sett, förhållandet mellan Mikael och sonen Dominic är väldigt fint skildrat. Förstår inte riktigt vad Mikael ser i Anette men jag gillar tråden med Steierhorns och Birgitte då. Hade för mig att det aldrig blev klarlagt om den svarta damen var ett spöke, att man lämnades i ovisshet men hon var inget spöke. Mikaels depression tycker jag är lite för diffust beskrivet för att det ska kännas allvarligt. De är andra som säger han ser dödssjuk ut och han har ångestanfall antar jag men just den delen känns ganska grovt tillyxat.
Det blir ändå
4/5 för vintern i Livland och Dominic

#16: En av mina favoritböcker 😁

#17 Denna boken hade jag stora problem att komma genom. Jag tyckte den var jättetråkig och trälig.

#18 Lustigt att man kan uppleva saker så olika. Tror det är (mestadels) bra 😊

Men fy för dig Syntium. Nu blev jag ju sugen på att läsa isfolket …..igen 🥴 😂

#20 Vassego 😇

#21: 😂 Tack då …🥴🤣

Började läsa Trollbunden igår så nu blev jag fast …..igen 😜

Nummer 10, Vinterstorm

Obligatorisk spoilervarning

Ugh, vet inte vad jag tycker. Tycker nog sämre om den denna omgången. Men gillar Villemo på nåt sätt, även om hon är mer än lovligt naiv. Eldar… Nej, hittade inte nåt förmildrande med honom, möjligen möjligen att han säger till Gudrun att låta bli Tristan.
Det är höst, höstväder och vinter, jag vet inte, Margit lyckas på nåt sätt få en att känna sig bottenfrusen när karaktärerna är det. Dominic och Niklas letar efter Villemo och deras ångest (och Kaleb för all del) över hennes öde känns djupt.
Men tror Eldar förstör för mycket för mig. Han är nog för "långt gången" mot den mörka sidan. Det är väl lite tragiskt att han först i dödsögonblicket inser om kärlek och så men räcker inte för min sympati.
… Å andra sidan, det kanske hade blivit intressant eftersom Dominic hintar att han är kär i Villemo. Det är ju lite märkligt, när har de två ens träffats? Han hade varit på besök tre år tidigare, då Villemo var fjorton (nu är hon sjutton) så… Känns bara lite krystat men men.
Blir lite intressant att se hur Villemo tänker om Eldar i nästa bok, minns inte riktigt.

2/5 (Eldar drar ner betyget från en trea)

#23: Just denna bok är den tråkigaste och träligaste av "Villemo's saga". Jag avskydde Eldar redan från början, och gör det fortfarande.

Nummer 11, Blodshämnd

Obligatorisk spoilervarning

Ärligt talat skummade jag igenom mycket. Vet inte riktigt varför Villemo får tre böcker, det känns som en lång transportsträcka denna omgången, alla delar kanske inte håller för en omläsning.
En del detaljer stör mig, om folk såg Eldar knuffa Martha i forsen, varför blev han inte dömd? Hur mycket har ens Dominic och Villemo träffats tidigare? Sen är det lite väl mycket… Deus ex machina. Nån minns något i det förflutna och så plötsligt kommer det fram att Tengel sejdat eller vad han nu gjorde för att bryta förbannelsen.
Villemo och Dominic är instängda i ladan och Sol visar sig i en dröm för Villemo. Hon säger att hon känner inte framtiden men Villemo, Dominic och Niklas är utvalda för en sak som händer i framtiden. Är det förfäderna som börjar hjälpa till? Men hur vet dom vad som händer? Hade nåt kunnat gå på ett annat sätt? Minns inte om man får ett riktigt svar på det. I övrigt lite mycket upprepningar. Villemo försvinner igen, Dominic letar.

Bra saker: Stunderna när Villemos kraft kommer fram. Kalebs roll i familjen, räknas som en av "ledarna" fast han inte är av Isfolket. Hade velat veta mer om Niklas. Villemo säger det till och med, han är inte som de andra männen i hans gren av familjen. Han är mer intressant än Dominic denna gången. Lite tjurig och vresig men har helande händer.

2/5

Nummer 12, Feber i blodet

Obligatorisk spoilervarning

Skummade genom det mesta i denna boken. Kanske vissa böcker inte håller så bra för omläsning, man vet ju hur det går. Om jag läst den för första gången hade den nog varit spännande med snapphanar och Villemo hamnar gravid på en ö utanför Sveriges kust.
Det jag stör mig mest på är nog att Dominics "tankeläsning" funkar när det är bekvämt och behövs för att föra handlingen framåt. Annars är han mer än lovligt godtrogen och naiv.

Isfolket är unik. 47 böcker och inte alla delar för den stora berättelsen framåt. Denna gör väl det lite, iom att Villemo får hjälp av förfäderna och förnimmer lite historia.

2/5

Nummer 13, Satans fotspår

Obligatorisk spoilervarning

Äntligen börjar det hända lite grejer.
Gillar denna, mer övernaturliga grejer . Kaleb och Mattias dör med bara några dagars mellanrum mellan varandra, vilket jag tyckte var fint även om Mattias inte varit speciellt framträdande de senaste böckerna. Lite sorgligt ändå att anrika ätten Meiden dör med honom.

Sen är det ju en heeel del problematiskt med denna boken, så pass att jag undrar om man skulle kunna filma den. Man kan ju skriva om på nåt sätt men jag vet inte riktigt hur det skulle göras. Ulvhedins inre kamp är vl skildrad ändå, men våldtäkten drar ner betyget och det att knappt nån tänker på Elisa när Ulvhedin drar iväg med Kaleb. Jo, de har skallgång men det kändes mer som "ja, vi får väl leta efter henne också".
Elisa är så positiv och fantastisk att det blir ganska platt. Missförstå mig inte, jag gillar att hon är det, men att hon skulle vara helt opåverkad av en brutal våldtäkt och sen gladeligen gifta sig men den som gjorde det..? Njae.

3/5

Nummer 14, Den siste riddaren

Obligatorisk spoilervarning

Ja! Gillar! Nästan allt :D
Det fina förhållandet mellan Tristan och Hildegard/Bronislava och också Marina.
Tristans reaktion när han får veta att Ulvhedin är hans son (fast lite snabbt kommer han över det).
Villemos reaktion när hon får veta om sin nya svärdotter. :D
Såklart mystiken med mossmännen.
Marinas utveckling.

Det är lite bitterljuvt att Tristan gör sig av med Gabrielshus på sitt sätt. Förstår att det kanske inte var värt att kämpa om kronan ville ha godset men… Bronislava blev ju faktiskt begravd där, det nämndes inte. Men å andra sidan hamnar de i Norge, där Isfolket ska vara. :)
En annan grej som jag tyckte var ganska okarakteristiskt var långa dialoger. Kommendanten och hovmedicusen som står och för långa resonemang, kan inte påminna mig om att det händer i nån annan bok.

Ugh, och nu måste jag vänta innan jag kan skaffa nästa bok

4/5

Jag får nog börja läsa om den serien igen! 👍Jag har fortfarande inte läst den sista serien hon skrev som fortsättning på Isfolket.

#29 Legenden om Ljusets riket är okej, tycker jag. Vissa grejer är ganska "out there" och minns att det var en del fel mot hur det var i Isfolket. I mångt och mycket kändes det som Isfolket fan fiction. Men har inte läst den på ett tag, får se när jag kommer dit :)

Nummer 15, Vinden från öster

Obligatorisk spoilervarning

Oj…
En bok det händer mycket i men ändå känns ingen del slarvig eller framhastad. Så. Mycket. Stämning. Vendel är krigsfånge i Ryssland och man får en del historiska fakta på köpet. Scenen där en kamrat till Vendel ska berätta att de ska förflyttas och de frågar om det hänt kungen nåt varpå kamraten svarar spontant: "Kungen? Honom struntar väl jag i!" Ungefär.
Älskar naturen, och beskrivningarna. Vemodet med sånger Vendel hör.
Tycker Vendel känns ganska trovärdig som karaktär, ändå.

Meeen, det skulle ju inte vara en Sandemo-bok om det inte var en orgie med nånstans ;)
Vendel får "ta hand om" fem stycken små nenetser-flickor som han beskriver som "behändiga".
Så kommer han fram till deras huvudläger. Byns schaman-kvinna bestämmer att Vendel ska gifta sig med hennes dotter. Schaman-kvinnan (Tun-sij) är av Isfolket och också då dottern, Sinsiew.
Så, här är en okänd gren av Isfolket men det är i Norge de flesta drabbade föds?

Sinsiew känns inte så trovärdig tycker jag men jag gillar henne inte så kanske därför. Hon har en bror också, Ngut, minns inte vad som blev av honom. Får väl se i kommande böcker.
Tun-sijs plan är i alla fall att Vendel ska göra Sinsiew med barn, det är jätteviktigt, utan att säga Varför det är jätteviktigt till Vendel. När han gjort sin plikt skickar de iväg honom. Känner verkligen med Vendel när han tvingas lämna sitt okända barn.

4.5/5

#31: Min granne (man, 80+) började läsa Sagan om Isfolket för ett tag sedan, så han fick låna de böcker jag har. Igår fick jag tillbaka lådan. Han hade inte läst alla för han tyckte det började bli lite för mycket "tantsnusk" i dem för hans smak (apropå orgier). 😄

#32 Haha, men hur många böcker in kom han då? De första är väl ganska beskedliga? Eller jag tar tillbaka det, Sol var ju med om en del. 😅

#33: Minns inte riktigt vad han sa, men tror att det rörde sig om ca 10 stycken. 😊

#30: Kan säga så mycket som att många av de onda drabbade har på något mystiskt sätt blivit goda bland andarna, och de finns tydligen i Ljusets Rike i andarnas by. Här tror jag nog att Margit har missat eller blandat ihop namnen.

#35 ja, har för mig det var ganska mycket i Ljusets rike som var märklig, inte bara Isfolket. Att Isfolket ens blandades in i Häxmästaren kändes fel men Margit saknade nog dom också 😊 Vissa karaktärer mer än andra…
Men blir spännande att komma dit 😅

#36: Du har något att se fram emot 🙂

Om du har Häxmästaren, så läs den serien innan du går in på Ljusets Rike 😁

#37 Har Häxmästaren i pocket och läst den också men det var länge sen. Ljusets rike också. Skaffar dom nu som e-böcker istället allt eftersom :)

Läs även Häxmästaren innan du läser/lyssnar på Ljuset rik 🙂

#39 Det är ju planen 😊

Nummer 16, Galgdockan

Obligatorisk spoilervarning

Hinner hända en del. Ingrid, Dan och Ulvhedin drar upp till Isfolkets dal, Dan och Ingrid dricker kärleksdryck och gör Daniel. Ulvhedin ser Tengel den onde.
Dan drar till Hameln (mental anteckning till mig själv: läs om Råttfångaren, den legenden är alltså tidsbestämd måste veta mer) och får veta att Tengel den onde har en flöjt.
Slutar med att Dan är fånge i Ryssland men Daniel är det inte, av någon anledning? Missade lite där tror jag. Daniel försvinner in i Ryssland mot Taran-gai.

Jag vet inte. Jag gillar mycket med den, de hittar alrunan igen och den hjälper Daniel mot änglamakerskan bland annat. Ingrid, Daniel och Dan och i synnerhet Dans fru Madeleine. Hon accepterar Dans barn rakt av <3

Ingrid ska gifta sig med någon vars syssling är sjukligt självupptagen. Kan ändå köpa Euphrosynes gestaltning och mordet känns inte långsökt men modern är Väldigt "enabling" och håller med om att han med de många namnen absolut bara skulle titta på Euphrosyne och inte en bondjänta.
Rolig ordväxling dock när Euphrosyne säger att Ingrid luktar illa på franska och Ingrid mycket väl förstår vad hon är för sort.
Som sagt, gillar mycket med den men det fattas något jag inte kan sätta fingret på.
Den får ändå 4 för Ingrid.

4/5

Nummer 17, Dödens trädgård

Obligatorisk spoilervarning

En av de mer ikoniska Isfolket-böckerna för mig men denna gången störde jag mig nog mer på det som störde.

Främst andarnas samtal om att de ska uppleva Shiras färd genom grottorna som verklig. Men i motsats till vad? Och som Ulvhedin påpekar i slutet, flaskan verkar ju fysisk, hur föklarar Daniel det? (Daniel hävdar allt är illusioner på grund av roten de knarkar).
Det hade blivit lite mer tvetydigt om dom inte pratat så, nu blir jag bara förvirrad.

Mindre grejer är namnen. Undrar hur mycket Margit tänkte igenom namnvalen.
Andarna bestämmer att Shira ska heta Shira men ger ingen anledning till varför eller varför de behöver bestämma det. Snabb googling så verkar Shira vara hebreisk/arabiskt mer, eftersom andarna är rätt platsbundna så borde de kanske valt nåt som låter mer lokalt.
Meeen min jurakiska är helt obefintlig, vad vet jag :)
Irovar låter mer ryskt i alla fall. Milo känns också främmande. Orin och Vassar kanske mer ryskt också, osäker.

Kom på en grej nu. Mar och Shira får hjälpas åt att välta ner stenar för att hindra ryssar att komma in i Taran-gai (eller hur det var) och Mar väntar till sista stund för att få dom under stenblocket. Detta hålls inte direkt emot Shira i grottorna.

Men tempot är ganska bra, det var väl bra också att Mar fick Shira att dricka av vattnet, annars hade det ju inte blivit 30 böcker till :)

3/5

Nummer 18, Bakom fasaden

Obligatorisk spoilervarning

Ja men jo. Jag gillar den, även om vissa grejer känns lite osannolika. Gillar Elisabeth, hon är självsäker men inte dumdristig.
Det är ju spännande, vad det egentligen är det som finns bakom fasaden, vad är det som har hänt?
Tragiskt slut, för vissa, jag undrar hur det gick för Lillebror.
Jag får sekundärkänningar av Elisabeths puderallergi (fun fact: det verkar ha börjat med peruker och puder som ett sätt att dölja att man var drabbad syfilis, sen blev det mode).

Det är lite överraskande ibland att tiden går mellan böckerna. Ingrid är plötsligt jättegammal och Ulvhedin ännu äldre. Jon och Bronja har dött men det nämns inte ens av vad. Men de var bara oviktiga mellanled antar jag.
Kanske bra med en "vanlig" bok efter allt som hände i 16 och 17.
Ingrid spår Elisabeth och lite den superutvalde som ska födas. Hon säger att den kommer födas in i en syskonskara med 8-9 barn, jag undrar hur mycket Margit visste om slutet när hon skrev detta.

Saker som är störande (men inte jätte): När Margit skriver att det är en kvinnlig grej att
till exempel vilja göra entré eller att bara kvinnor tycker det är viktigt att se bra ut, eller att Elisabeth tycker att Lillebrors stil är omanlig. Jag vet att hon var en helt annan generation än mig men jag stör mig ändå.

3.5/5

Nummer 19, Drakens tänder

Obligatorisk spoilervarning

Okej, detta är den bästa Isfolket-boken hittills. Sölve är så himla vidrig och det är riktigt jobbigt ibland, särskilt när Heike kommer in i bilden. Sölves förfall är så trovärdigt skildrat, hur han långsamt "går över".
Det som gör honom extra läskig är att han är beräknande, har krafter som gör att han kan göra saker utan att någon har en aning om att det är han, i motsats till att vara ond men bara vilja förstöra.
Han är på nåt sätt så självklar som skurk.

Ulvhedin dör i en fylleorgie tillsammans med Ingrid (minns inte om det nämndes att hon dött) och det kändes honom väl unt.
När Sölve tänker tillbaka minns han att hans mor påpekat att han alltid är sjuk om söndagarna. Okej om modern inte reagerar, möjligen, men pappa (Daniel) borde kanske tänkt tanken att Sölve skulle vara drabbad. Eller Ingela, när hon retar Sölve och säger att hans ögon ser blaskiga ut. Men å andra sidan verkar ju de flesta tro att det räckte med att hitta källan så upphävdes förbannelsen, så, okej då.

Det som stör är väl mer skrivtekniska grejer, att Margit nära på ger sig själv repliker. Säger saker som ska hända i förväg, typ "Sölve kommer göra tre misstag". Säg inte det, låt det bara hända.
Blir ändå högsta betyget jag gett i denna tråden.

4.5/5

Det är så intressant att läsa andras reflektioner över saker som jag själv knappt reagerat över.

#45 Ja, det tycker jag också! Vad har jag reagerat över som inte du tänkt på? 🙂

Det är så länge sedan jag läste böckerna så det är bara påminnelser om vad de handlade om som sätter igång minnet.
Kommer inte ihåg i vilka böcker saker händer men kommer ihåg den elaka kvinnan som började brinna ute på vägen och någon annan kvinna som ville plocka upp hennes brosch som låg på marken.
Den unge killen som plockade upp ett stort hillebard och skulle ha det som försvar mot en soldat som tog en ung kvinna osv.

Nummer 20, Korpens vingar

Obligatorisk spoilervarning

Jag hade nog lite för höga förväntningar på denna efter nummer 19. Denna boken är totalt onödig. Margit kan stämningar men stämningen i denna är bara vidrig. Den för inte på något sätt Isfolkets saga framåt, mer än att Tengel, Sol och Mar gör ett gästspel. Mar kunde tydligen mana, jag minns inte det alls från Shiras bok, 17, varför var inte Ulvhedin där istället? Han har väl varit död sen några år.
Blir väl lite nyfiken på hur Anciol egentligen kunde bli en sån kraftfull häxa att kunna skapa en hel by och skog som illusion. Och det är omöjligt att inte läsa Feodora som Foodora.

Det som gör att jag väljer mellan 1.5 eller 2 i betyg är att INLEDNINGEN HÅLLER PÅ I TRE (3) KAPITEL! Vi får följa några fransmän, varför ska jag engagera mig i dom, mer än att få nåt slags bakgrund till spökhistorien när de bara kommer vara med i denna boken? Jag bläddrade förbi dessa kapitel helt ganska snart.

Heike är ganska intressant som karaktär. Det är hemskt när han blir instängd av Peter i en krypta eller grav eller vad det var, lider med honom. Han har aldrig lärt sig läsa men drar en liknelse om några sjörosor på havets botten som lockar till sig intet ont anande fiskar och äter upp dom. Ganska specifik berättelse, jag tänker mig att byn han bodde i inte låg vid kusten heller utan mer i inlandet. En liten detalj som störde mig.

Så. Jäkla. Frustrerande att inte i denna bok få vara med om när Heike äntligen kommer hem.

Om jag läser om serien någon gång är detta en bok man skulle kunna skippa (om man kan, jag skulle nog inte kunna låta bli att bläddra i den i alla fall. De kommer ju i en ordning känns fel att hoppa över någon då. Men jag är konstig).

Ja, men okej. Nu när jag skrivit av mig får det bli en tvåa. Det känns hemskt men det blir det högre betyget för Heikes Sölve-trauma. Att han inte kallar Sölve far utan hans namn, cellskräcken, det är bra gestaltat.

2/5

#47: Dessa händelser härrör till två olika böcker. Kommer inte ihåg exakt vilka böcker nu, men de ingår i "Heikes saga". Alltså dessa två händelser är under Heikes livstid.

#48: Håller med dig. Detta är en , av ytterst få, böcker som är helt onödiga.

#47 #49 Jag hade för mig att det är nåt med Heike också, med broschen. Jag får väl se snart då 😊

Den unge mannen med hillebarden borde vara Tarjei.

Nummer 21, Vargtimmen

Obligatorisk spoilervarning

Ugh. Nej, den funkar, men inte mer. Heike är behållningen i denna boken. Gillar Arv lite grann, lite Gunilla/Anna Maria, Ebba har någon ljus stund, Erland en i slutet i Djävulsklyftan.
Just Djävulsklyftan… Alltså, fattar ju att det är för att hålla uppe pänningen för att man ska läsa vidare men… Det hade varit väldigt lätt för Heike att säga "Nej, det är inget övernaturligt där. Farligt ja, men inga demoner." Men det gör han inte.

Det bästa är nog i slutet ändå, när Heike kommer till Ingela (och husan beväpnar sig med en ljusstake). Förstår inte riktigt varför Heike vill skona Ingela så mycket att han mer eller mindre säger att Sölve var utvald. Ja, det var hennes bror, men Heike hade ju bestämt det i förväg, innan han ens träffat sin faster.

Sen i slutet står det om att Christer Grip aldrig blev funnen och ingen fick veta något om hans ättlingar… Jag minns inte detaljer men det stämmer väl inte?
Återstår väl att se, får abstinens nu när en bok är slut, vill börja på nästa direkt samtidigt som jag inte vill att hela sagan ska ta slut.

2/5

#52: Det kommer fram senare i serien vad som hände med Christer Grip 😉

#53 Ja det var det jag hade för mig så antingen menade hon samtida Isfolk eller så ändrade hon sig senare.

Får mig att tänka på Ngut, Sinsiews bror. Minns inte om det nämndes nån anledning till att han inte fick några ättlingar. Det gjorde det nog men att jag missade. Han var faktiskt också intressant. Han och systern var ju också Isfolk men verkligen inte "typiska" (om det finns). Men hade velat veta mer om honom.

#54: Är lite osäker, men jag tror inte att han nämndes något mer än i boken Vinden mot Öster (bok 15)

Nummer 22, Demonen och jungfrun

Obligatorisk spoilervarning

Jag tycker böckerna efter nummer 19 har tappat nåt men jag kan inte sätta fingret på vad. De är ganska tråkiga och jag känner att jag blir mer irriterad på alla än känner med dom.
Börjar tröttna lite på de "billiga knepen" som att Snivel påstår att han har ett brev från Ingrid som ger honom Gråstensholm men ingen av rättsväsendet vågar ifrågasätta. Förutom Menger, och Heike och Vinga får tillbaka Elistrand men…
Eller att en läkare vittnar om att Vingas mor antagligen inte alls dog av difteri utan blev förgiftad, hon hade inte en typisk beläggning på tungan för det, en varför slog inte läkaren larm då?
Finns många exempel genom sagan. En annan sak jag stör mig på är att Isfolket alltid framhålls som själsligt högre stående. Till och med Vinga säger att Isfolket är finare än både Paladin och Meiden ifråga om "själslig finhet" (kommer inte på en bra formulering), som om Isfolket har patent på att vara godast (när de är goda. Både Alexander och Charlotte var väl ganska varma, fina människor? Till exempel.

Det är väl kul att Margit testar lite olika saker, denna gång rättegångsdrama, men jag kanske kräver mer nu för att bli underhållen eller något mer som får mig att inte störa mig på detaljer.
Vinga och Heike pratar om att många dog i difterin och någon av dom säger:
"Förutom du och Heike".
Jag vet inte vem som säger repliken, antagligen Heike, och jag kan inte räkna ut vem som menas med Heike för det lär ju vara en felskrivning.

Hoppas det blir bättre. Nummer 29 gör min personliga favorit entré, inte så många böcker kvar dit nu :)

2.5/5

Stavfel och pekande på fel människa är väl ganska ofta förekommande i billigare
böcker.
Det är väl de som läser igenom texten som missar det, korrekturläsare heter det väl?

Har en annan bok som kommit ut i tre olika utgåvor och samma stavfel och missandet av en förklaring har aldrig blivit tillrättat, det ser lika dant ut. Det tog ett tag innan jag förstod vad de menade med förklaringen eftersom det saknades en hel rad.

#57 Ja, jag känner igen fel och stavfel från pocketböckerna så tror inte de lagt pengar på nån korrekturläsare denna gången heller.
Men stavfel och så stör mig nog minst av allt ändå.

Nummer 23, Våroffer

Obligatorisk spoilervarning

Bättre. Det är fint besskrivet hur Heike dras med ett mörker och hur han ser Vinga som ljuset i sitt liv, men jag berörs inte helt. Jag förstår inte varför, någon tidigare bok blev ögonen blanka när Heike äntligen fick träffa sin faster Ingela, tycker det borde känts mer.

När jag läste böckerna förr om åren älskade jag det övernaturliga och accepterade allt rakt av. Nu däremot, får jag frågor som ligger och stör. Som den här ritualen de utför. Vem bestämde att just de här grejerna som de gör ska ingå för att öppna nån slags dörr till andra sidan? Varför är det sex inblandat, vad gör det mer specifikt? Kanske att folk såg sex som något dåligt att det är därför det är med i ritualen? Och var det grå folket med på det här? Ja, den här ritualen framkallar oss?

Snivel som skurk är bra men något snäpp för överdriven för min smak.
Heike och Vinga pratar om våren som en våldtäkt på jorden men säger samtidigt (ungefär) "Hon ligger redo för det oundvikliga". Hon, jorden alltså, vill bli våldtagen? Allt har inte åldrats väl, nej.

Praktiska saker. Heike har med en massa pengar från Sverige, hur förvarade han dom under resan? Antar att det bör varit kontanter, och eftersom han har så mycket att plöja in i Elistrand, måste det varit otympligt.
Lindallén nämns knappt och det stör mig. Det känns som Isfolkets huvudgård ändå, och nu när jag tänker på det, varför kunde inte Heike plocka med sig dagboken när de ändå var inne och hämtade skatten på Gråstensholm?
Kom på svaret själv nu när jag skrev, heh. Det var ett tag till den stora striden när Saga sen hämtar den (så nån skulle fortfarande kunna ge sig på att dra till dalen och bli olycklig) men det blev nog lite akut när det grå folket gjorde spökslott av Gråstensholm.
Ska också kolla släkträdet nu, för Heike heter ju Lind av Isfolket så borde inte hans huvudgård vara Lindallén då? Eller i alla fall att det tillhör honom?

3/5

#59 Han fick Gråstensholm "från" Ingrid men han borde ju ha rätt till Lindallén också. I och för sig, det spelar ju inte så stor roll, det blir ju mycket att driva två gårdar. Det är en lite sorglig era nu, att det är så få av Isfolket.

#60: Just den eran som du är i nu, är jättetråkig och jobbig. Jag skummade ganska snabbt igenom den eran när jag läste serien senast 🙈

#61 Ja, det är lite tråkigt. Heike är ändå en av Isfolket med stort I. (Det är det ju men du fattar nog ;) Heike är ikonisk.
Vinga känns inte speciell egentligen. Visst, hon är varken drabbad eller utvald men det är inget kriterium, det finns vanliga som jag har som favoriter också. Hon känns liksom inte så episk som Margit försöker få henne till.

#62: Vinga hamnar lite i skymundan tycker jag. Och helt plötsligt så vaknar Heike upp en morgon och hon är död.
Jag skulle egentligen veilja veta mer om Vingas barndom och uppväxt, från det hopn föddes och till Heike hittade henne i skogen. Elisabeth och Vemund känns mest som statister. Bakom Fasaden var bra, men jag skulle vilja att efterföljande bok faktiskt handlade om Vemund och Elisabeths liv efter att de hade gift sig .

Lite OT men hur många gånger har ni läst Isfolket?
Draknästets_reptiler, du säger att du nyligen läst serien i #2 och i #22 att du skulle läsa igen, hur ofta läser du igenom den?

#63 Ja jag gillade också Elisabeth och Vemund, lite slöseri (återigen faktiskt) på intressanta karaktärer. Men antar att fokus är Heike, Vinga har inget att tillföra direkt förrän han kommer hem och räddar henne.
Nej, nu måste jag gå och börja på nästa bok för det 😄

#64: Har tappat röäkninge p hr många gånger jag har läst serien 🤣 Mend et är några stycken.

Jo jag skulle börja läsa, men det blev aldrig av. Började läsa om Sandemoserien istället. Ibland har jag lättare för att läsa fristående böcker 😉

Nummer 24, Djupt i jorden

Obligatorisk spoilervarning

Aaaand… We're back! I alla fall i den här boken.
Jag tycker om Anna Maria och Kol, både var för sig och tillsammans. Och alla andra människor i Ytterheden, ingen nämnd ingen glömd.
Inte Brandts bara.

Älskar verkligen när människor som kämpar och sliter får lite medgång. Det var flera såna ögonblick. Men också när människor som Brandts och Nilsson blir satta på plats. Underbart!

Mindes inte denna boken som nåt särskilt men tyckte mycket om den. Det enda som störde i denna var att jag inte var säker på vilken kust jag skulle placera Ytterheden på. Bottenhavet nämns så då är det väl östkusten. Vet inte varför jag alltid tänkt att det ligger på västkusten.

4/5

Nummer 25, Ängel med dolda horn

Obligatorisk spoilervarning

Helt okej. Inget världsomvälvande.
Tulas splittrade sinne är ganska väl skildrat, typ. Margit skriver att hon (T) inte besväras av samvetskval men det är ju just det hon gör. I princip sidan efter står det om hur hon i stunden roas av sex och "elakheter" men efteråt kommer ångesten. Det är många karaktärer som liknar varandra i lynnet men de är ändå egna personer.

Hon var också bara arton när hon slog sig till ro med Tomas, hon hann med mycket. Ganska fint skildrat, och jag minns vissa fragment om hur det går.
Gillade att Dominic och Villemo gästspelade och att andarna börjar visa sig mer.

Det grå folket… Begriper inte riktigt dom. De kan visa sig för människor om de vill, men de kan också vara helt osynliga för alla. Hur ska man veta att de inte är i privata rum? Heike och de har en överenskommelse, anar att de bara får lita på att de håller den. Hade för mig Eskil såg dom men inte sa nåt, men var nog Viljar när jag tänker efter.

Tula fick med sig några ospecificerade trollmedel från trolldomsdelen av skatten (i motsats till medicin) hade varit intressant att veta exakt vad man kan göra med dom pulvrena eller vad det är. En av trollandet är väl att de utvalda/drabbade kan göra saker bara själva som mana eller läsa tankar osv.
Men om man inte vet själv eller kan komma på nåt trovärdigt så är det ju bra att vara ospecificerad.

Jo, en annan sak jag tänkte på, kändes som om det borde hänt något som fick Tula att inse att det var en fördel att hålla sina krafter hemliga. Vet inte varför hon bara, när hon var ganska liten också, bestämde sig för det själv.
Intressant kontrast ändå, kerubliknande liten flicka som dränker en dräng i gödselbingen. 😅

3/5

Gillar också Anna-Maria och Kol den boken ligger bland mina favoriter. Ängel med dolda horn, ger jag inte så mycket för. Ja visst, kul att andarna börjar visa sig lite mer, men annars tycker jag den boken är lite rörig.

Har läst igenom denna tråden nu och jag vill bara föra till protokollet att jag stör mig oändligt mycket på alla stavfel jag gjort och att jag inte kan gå tillbaka och redigera 😅

Detta är min längsta tråd nånsin på iFokus, är jättekul att skriva ner reflektioner. Tur att det är en del böcker kvar, känns ledsamt att tänka på att nån gång har jag läst igenom alla serierna igen.

Nu ska jag gå och börja på Huset i Eldafjord 😊

Nummer 26, Huset i Eldafjord

Obligatorisk spoilervarning

Ja, de är inte så svårlästa så är redan klar :)

Trevlig bok, men lite rörig. Man kanske får mer svar senare, jag minns inte allt. (Tvärtom, hade helt glömt jakhornen och att de hittades här)
Men det sägs i denna boken att Jolin med avkommor inte är släkt med Isfolket men hur kommer de sig i så fall att de är så lika Sölve och Ingela? Var det bara för att Heike skulle ha en anledning att slå Terje sönder och samman?

Ett sjukt barn och Eskil råkar ha med sig morfin som de lyckas ge i rätt dos för Eskil har sett pappa Heike göra det. Jag undrar hur det var på den tiden, Heike är ju inte en lärd läkare, var fick han morfin ifrån?
Tengel tjänade ju grova pengar på att vara läkekunnig, varför gör inte Heike det?

Heike säger också till Eskil att han ska sälja Elistrand när Vinga är borta, det högg i mig.
Eskil och Solveigs historia är söt, särskilt i slutet när han friar (eller vad han nu gör). De skämtar med varandra.

Shira droppar vatten på det sjuka barnet för Solveigs skull, för hennes mod för Isfolket typ. Vet inte riktigt vad hon gjorde, men de kanske tänkte framåt? Framtida Isfolkare?

Velar mellan 3 och 3.5 men får bli det högre, för triangeln Eskil, Solveig och Inge-lise

3.5/5

Nummer 27, Synden har lång svans

Obligatorisk spoilervarning

Jösses.
Nej.
Nej.
Jo, Christer är charmig på sitt sätt men att han är så övertygad om att han är den trollkunnige i sin generation att det är svårt att komma förbi. Kanske var gulligt när han var tio-femton år men som vuxen? Och jag är inte ens helt säker på att han insåg det till slut utan lät mer som "jag borde nog inte trolla, det är ju farligt". Eller kanske Tula sa till honom att det var Anna-Marias och Kols barn, men fattar inte varför alla är så försiktiga och inte vill ta ifrån honom några illusioner.

Ramhistorien… Funkar. Tills den drar iväg till hypnos och meddelande från rymdvarelser. Hade kunnat köpa att hunden visste nåt om vart Magdalena tar vägen men… Njä. För mycket.

Går lite för fort tycker jag, Heike får Molin frisk på en behandling i princip. Magdalenas reaktioner efter att hon blir fri känns sådär. Hon borde ju vara galet trött efter att ha sprungit genom skogen, alla intryck, bli räddad och så tar de och hypnotiserar henne!

1.5/5

Oj, det är inte mycket här som jag kommer ihåg.

Nummer 28, Is och Eld

Obligatorisk spoilervarning

Läste ut denna igår kväll och har funderat över vad jag ska sätta för betyg. Jag vet inte alls var jag ska placera den. Huvudhistorien (får man väl säga) om Belinda funkar. Känns synd att systrarna inte fick prata ordentligt med varandra innan hon dog (Signe). Annars känns mycket igen. Lidelsefull man lägger an på ung flicka, revirhävdande svärmor (det är förresten här scenen med broschen kommer).
Det funkar. Jag gillar Viljar, han är inbunden och egensinnig men han tinar ju upp. Men "alla" är så elaka mot Belinda.

Men Vinga, Heike och Tula dör/försvinner. Det är sorgligt och inte oväntat men det känns ändå… snopet? Jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Det är fint när Heike tas upp i andarnas skara men kändes som han hade mer kvar att ge. Men det bryr sig inte döden om i verkliga livet heller.

De drar upp till Isfolkets dal, omständigheter gör att det blir ett kryphål för de grå att stanna kvar men det står att Viljar gör försök att riva det. Hur tänkte de då, dagboken är på vinden fortfarande.

Är kluven. Sätter en trea tills vidare.

3/5

#74: Denna bok var, enligt mig, ganska ..komplicerad, sorgsen och samtidigt tung att ta sig genom.

3 av Isfolket går ur historien ungefär samtidigt. Det kändes jättejobbigt för mig.

#75 Ja, jag kommer nog behöva ett tag på mig att smälta den.

Tillägg: Det är en mörk, tung era nu. Gråstensholm är borta, få av Isfolket (och det där att den svenska grenen inte vill kalla sig av Isfolket längre gör ont på nåt sätt).
Elistrand är väl ute ur familjen också nu. Nej, den var komplicerad. Känns som om den borde varit mer "straightforward" så att säga för grundhistorien (Belinda) är ganska typisk. Nej, jag får fundera på den.

#76: Håller med. Denna era är väldigt mörkt. Eskil har väl också gått ur tiden nu, om jag inte missminner mig, så det är det väl bara Viljar och Henning kvar av Isfolket i Norge. Tycker det är jättetrist.

#76 Ja men Saga är på väg dit nu och Malin kommer väl också vad det lider, men sen är väl alla bara i Norge? Minns inte men jag tror det.

Jo Isfolket kommer hamna i Norge allihopa i slutänden 🙂 Saga och Malin kommer i de närmaste böckerna

#79 Hade för mig det 😊

Nummer 29, Lucifers kärlek

Obligatorisk spoilervarning

Detta kan bli långt.

Själva historien; jag gillar Saga som person. Hon känns trovärdig på nåt sätt. Hela resan till Norge känns väldigt seg och utdragen dock, och jag förstår inte riktigt Paul von Lengenfeldt. Är det förfäderna som får honom att verka så övernaturlig? Är det Lucifer som gör det? Varför i så fall?
Det är stämmningsfullt där i skogen, det är faktiskt för stämningsfullt kan jag tycka. Det blir lite för tjockt (men det kanske bidrar till stämningen?)
Bekvämt ändå att han hade tidningsutklipp och annat som förklarade vem han var, med sig.
Scenen när det blåser en massa och himlen tar olika färger och Saga är sexuellt påverkad men hon tror fortfarande att Paul är Lucifer så upplever hon det hela som sliskigt och slipprigt. Jag vet inte, jag gillar karaktären med det är saker med honom som skaver.

En annan grej, i slutet av nån bok när Saga föds så har hon svavelgula ögon, men sen mer gröna för det har de utvalda. Färgen kan ju ändras, jag bara känner mig lurad.

När hon rensar Gråstensholm så säger hon att det är 21 stycken men känns som om hon gör av med fler än så.
Och sen slutet då när de åker iväg för att möta Hennings föräldrar. Tvillingarna föds i skogen, Henning får åka hem ensam till Lindallén där ingen väntar på honom, det är hjärtskärande.

När jag var ny på internet i början av 2000-talet så sökte jag en del på Isfolket och Margit. Ramlade över en uppsats eller kanske en sammanfattning av något längre. Det var länge sen jag läste den så jag tar det jag minns fritt ur minnet.
Jag gissar att den som skrev var kristen och ville varna för det ockulta.
Skribenten menade att eftersom Saga heter Saga så är hon en personifiering av hela serien (som heter Sagan om Isfolket). Detta gjorde då att allt Saga gör och säger blir viktigt. Jag kommer inte ihåg fler argument för att det skulle vara så.
Nathaniels stora kraft är kärleken men det är bara Jesus som är kärlek (typ).
De är utvalda att kämpa mot Tengel den onde och får kronor som belöning, men kronorna fick de väl innan de gav sig ut? I Demonernas fjäll.

Sen, och detta vet jag inte om det stämmer, men hon skrev att den sista bokens titel i Sandemo-serien eller fristående var "Sök inte för djupt". Sista boken av Isfolket heter "Är det någon där ute?" och "Sandemo ignorerar sin egen varning". Sista boken i Häxmästaren heter "In i det okända". När jag läste detta hade inte sista boken i Ljusets rike kommit ut men nu vet vi ju att den titeln är "Ett hav av kärlek".
Intressant iakttagelse ändå, tycker jag. Undrar vad hon tänkte när hon såg titeln.

Ska se om jag kan hitta den texten igen, skrev ut den då men har den inte kvar.

Betyg blir en trea. Kanske min egen sinnestämmning spelar stor roll hur jag upplever boken men det är tungt nu, som sagt. Få Isfolk, Gråstensholm och Elistrand borta, Gråstensholms socken finns inte ens längre och det blir tättbebyggt. Men nu har äntligen Marco kommit in i historien.

3/5

#81 Hittar denna uppsatsen som verkar nämna den uppsatsen jag pratar om i förra inlägget. Dock på norska.

https://www.yumpu.com/no/document/view/18531654/om-margit-sandemo

#81: Jag tolkade det som att det var Marcel/Lucifer som ville att Saga skulle tro att det var Paul som var Lucifer, och han gjorde något med Paul så han blev nästan overklig.

Det var väl förfäderna som styrde om så att Paul kom i Sagas väg, de valde den vackraste mannen i Norge, eller hur det var, i hopp om att Saga skulle förälska sig i honom och på så vis glömma Lucifer, som de på något vis visste att han skulle korsa Sagas väg mot Norge.

#83 Jo, förfäderna skickade dit Paul, men nån gjorde nåt så att han skulle verka övernaturlig (antar jag för han var bara en vanlig människa) men frågan är varför.
Och, lite naivt av förfäderna kan jag tycka, att det trodde det skulle räcka med ett vackert skal för Saga att falla för.

#84: Jo han var en vanlig människa. Nej jag vet faktiskt inte varför han såg så overklig ut, jag tror det var Lucifer som gjorde något så det skulle bli så, men jag vet inte säkert.

#82. Så många frågor som väcks upp när jag läser era inlägg. Får läsa det om Margit Sandemo senare.

#86 Det är mycket intressant. Margit själv sa väl att det var Lucifer som ville berätta sin historia genom henne. Själv funderar jag på det här med gott och ont och vad det egentligen är. Tänker att det är väldigt förenklat i dessa böcker.

Uppsatsen jag länkade tog också upp att Häxmästaren och Ljusets rike var väldigt mycket mindre populära i jämförelse med Isfolket, och en anledning tänkte skribenten var att kärlekshistorierna fick mindre utrymme jämfört med det övernaturliga. Var för länge sen jag läste de serierna så minns inte om det var så, det kan nog stämma. Får se när jag kommer dit.

Nummer 30, Människadjuret

Obligatorisk spoilervarning

Händer en hel del i denna boken. Har sett fram emot den eftersom Marco är min favorit men blev lite besviken ärligt talat. Men, jag vet att han får mer plats längre fram så han får väl vara papperstunn i denna boken.

Henning 💔
Det är starkt i slutet när Marco säger till Viljar att de svåra åren är över. Kan riktigt se hur Viljars axlar sjunker och han andas ut.
Men slutet känns också… Marco skjuter Ulvar men det känns inte som om det var någon big deal alls för honom. Minns senare, under den stora striden när Marco och Ulvar möts, nån (Nathaniel?) säger att de fick slita Ulvar ur Marcos armar för att han var så förtvivlad och jag minns att jag tänkte Va?

Ulvar snokar rätt på böckerna om Isfolket. Margit säger att Marco borde anat när Ulvar bad om att få lära sig läsa särskilda bokstäver men Marco fick ju inte heller veta något om Isfolket säger hon också.
Ulvar tragglar sig igenom böckerna men inte alla. Inte om Heike för det stod ändå inget om hur de manade fram de grå men han vet att Tula (demonerna) brände nån till aska. Det kom ju senare.
En varg vaktar Malins son Christoffer när hon springer till affären i ett ärende och hon tackar Ulvar för det? Ja, hon tror ju att vargarna kommer från honom men Christoffer behövde väl egentligen först och främst vaktas mot Ulvar?

En annan grej, Ulvar verkar inte alls ha mycket förmågor, trots att han är jättedrabbad Han känns som den värsta. Tidigare drabbade har ju kunnat en del instinktivt, bara för att de är dom de är. Om vem som helst slängde en trollformel omkring sig så skulle det inte hända nåt men om Sol till exempel gör det… Det känner jag mig nog lite snuvad på, Ulvar hade kunnat vara ännu mer intressant.

Jag gillar beskrivningarna Malin och Agnete tänker om Marco, att de är glada att inte vara i hans ålder och kära i honom för det skulle vara för jobbigt. Undrar lite hur det påverkar Marco, just det där att vara sån "pretty boy". Nu har han ju mer att komma med absolut, men funderar ändå på hur det blir för honom att vara så avgudad. Men har för mig det tas upp senare också.

Tillägg: Undrar också varför titeln är Människadjuret? Låter så fel. Människodjuret hade varit rätt ord, med ett a istället tycker jag det låter som en mer neutral blandning av manniska och djur.

3/5

Nummer 31, Färjkarlen

Obligatorisk spoilervarning

Läste ut denna för nån dag sen och har grubblat på vad jag ska ge den för betyg.
Den är ganska rörig, det är mycket som händer och jag får liksom ingen överblick över nåt. Varken alla spökhistorier eller terrängen/omgivningarna så att säga. Fergeoset ligger vid en sjö, och där är en älv och på andra sidan av nåt är en annan älv men dit kommer man bara med båt och åt ett håll är det jättelångt men nån annanstans är det gångavstånd ner till bebyggelse.

Men jag gillar verkligen Benedikte och Sander. Det är lite uppfriskande avbrott att de inte är gifta när boken slutar faktiskt, minns att jag var rejält snopen första läsningen.
Sander känns ändå trovärdig. Han är omogen och det "makes sense" att han, även om han tycker om Benedikte, inte vågar stå för det.

Marco kommer och hjälper till. Eftersom jag redan läst hela sagan så vet jag vad han tänker om äventyret i Fergeoset så det är svårt att känna den där lättnaden och beundran och att han är oövervinnerlig.

Retar mig på Adele och hur totalt okänslig hon är, men finns ju de som är såna 😅

2.5/5

Nummer 32, Hunger

Obligatorisk spoilervarning

Ugh. Nej, jag gillar inte Christoffer. Han ljuger för sig själv och framförallt för andra.
Kan förstå varför Marit i Svelten avgudar honom. Han är i princip den första man hon sett och han räddar livet på henne men att gå från det till kärlek?
De gifter sig ju för att Christoffer tror att hon ska dö, han är inte kär i henne, inte i slutet av boken heller. De har sex och han inser att den ömhet han känner kanske kan utveckla sig till kärlek med tiden. Men om den inte gör det?
Märklig premiss att starta ett äktenskap på.

Sander och Benedikte hittar tillbaka till varandra. Tycker rejält synd om Sanders fru när han säger att han vill skiljas. Hon får många insikter att hantera.

Men saker som irriterar… Att på en sida är det så här, på nästa sida är det på ett annat sätt för att det passar historien. Christoffer är rik av olika anledningar, han och Lise-Merete ska titta på hus men då har Christoffer bara en läkarlön att leva på. (Jag fattar att det är för att svärfadern ska skryta med att han ska betala och man ska ogilla honom, men detta är bara ett exempel av många).
Lise-Meretes mamma säger rätt ut "har du tappat greppet om Christoffer?" (för att han är lite tankspridd) "Nej, han äter hur min hand" Det känns inte trovärdigt alls att man skulle säga det så öppet även om det var det man tänkte.

Eftersom jag har läst böckerna innan så visste jag ju att Marit överlever, att Marco räddar henne, så den spänningen uteblir ju.

Tror jag ska försöka läsa nåt annat innan nästa bok. Stör mig mycket på att det finns mycket potential i allt, alla små interaktioner, alla bikaraktärer till och med men det blir ganska platt.
Av alla i denna boken, icke Isfolk så tyckte jag karaktären Bernt var mest intressant. Lise-Meretes lillebror som kvaddar en bil. Föräldarna förväntar sig att han ska få vård direkt trots att andra är mer livshotande. Lise-Merete också egentligen. Såna där månniskor som är så "entitled" fascinerar mig.

2/5

Skall jag vara ärlig, så tycker jag alla böckerna, med ytterst få undantag, som skrivs efter Sagas resa till Norge och fram till de sista 5-6 böckerna är jobbiga, och vissa rent av tråkiga, att komma genom.

#91 Jag kanske håller med dig. Kan inte sätta fingret på det men det är annorlunda. En stor del för mig är att det börjar bli för modernt trots att det fortfarande är början av 1900-talet. Hjälper lite att tänka urban fantasy men det är liksom inte Isfolket med bilar och lägenheter och kaffe (som i senaste).

Har läst det på flera ställen, att folk säger att senare böcker är sämre men jag tänkte "nä, alla är mer eller mindre bra". Tror jag tänkte att det var högre lägstanivå på kvalitén än jag upplever att det är nu.
Men vid det här laget hade hon skrivit väldigt många böcker och hållt ett jäkla tempo så allt sammantaget är det en stor bedrift.

Just det att hon skrev i ett rasande tempo gör att folk föds och dör i sådan rasande fart att man aldrig hinner lära känna dem tycker jag.

Sen var det väl så att från början skulle hon ju bara skriva några böcker, kanske bara om Tengel och Silje men sen blev det ju fler som ville komma till tals och det kanske blev lite stressande för henne att känna hur skall jag hinna med alla dessa personer?

#93 Ja, det är sant. Gillade det första läsningen och hade svårt att ställa om mig när jag läste Häxmästaren men som du säger, man går också miste om många intressanta möjligheter. Jon och Bronja till exempel. De fick absolut ingenting avseende historia. De två hade jag velat veta mer om, de växte upp tillsammans, som syskon mer eller mindre, undrar om det bara var bekvämt att para ihop dom? De fick en son, Ulf, han har i alla fall nån replik.

Vissa karaktärer känns som de bara är till för att knyta ihop historien och vidare generationer. Det är jättesynd. Men trots detta så har jag läst serien flera gånger.

#95 Skumt, trodde jag skrev ett svar.

I alla fall, Margit har sin stil. Det är inte särskilt bra språk, vissa turer är totalt orealistiska, karaktärer platta om de får "komma till tals" alls och ändå älskar folk dom, mig själv inräknad.
Hon är en mästare på stämningar, man är där på nåt sätt. När jag var tonåring så var de perfekta (även om jag naturligtvis fick en hel del religiösa grubblerier).
Man fastnar lätt, de är lättlästa bladvändare och jag fick närapå abstinens (första gången lånade min syrra böckerna av en kompis så ibland fick jag vänta innan jag fick nya böcker. Skitjobbigt!)

Så eftersom jag själv gillar att skriva lite är det intressant att analysera vad det egentligen är som fångar läsarna.

Nummer 33, Nattens demon

Obligatorisk spoilervarning

Jag skulle egentligen läsa annat men boken jag försökte med var lite seg.
Det var inte denna.
Den var bättre än de senaste, jag gillar Tamlin som karaktär. Förhållandet med Vanja kanske är lite "questionable" (svenska?), känns inte helt hälsosamt som han plågar henne men samtidigt så tar inte Vanja vilken skit som helst så… Jag vet inte. Hon är väldigt ung när de börjar "leka" typ, 15 år.

Sen kommer Marco och hälsar på, de samtalar på hennes rum men jag tycker hela den interaktionen är väldigt märklig. Han berättar en lång historia om en man som inte ville dö för att Vanja sagt att hon ville leva för evigt? Men varför? Hon är fortfarande tonåring, vore väl inte konstigt om hon ville leva för evigt, särskilt om hon förälskat sig i en som är odödlig.

Sen frågar han om hon kan tänka sig att försöka få nattdemonerna att bryta sig loss från Tengel den ondes grepp men han velar fram och tillbaka om han ska låta henne och det förstår jag inte. Skulle han fråga om han inte trodde hon kunde klara av det? Vem skulle annars göra det? Förklarar inget om pulvret eller vad hon ska vänta sig när hon tagit det.

Gillar Vanja. Hon är lite "zero fucks given" och hennes lynne, speciellt med giftermålet med Frank, känns… Vet inte om man ska använda ord som realistiska och trovärdiga men det känns så utifrån karaktären och omständigheterna.
Bästa: Vanjas reaktion när Frank avslöjar att han fått problem med potensen efter fångenskapen. Tänk om Tamlin inte kunnat göra henne med barn, vad hade hon gjort då?

I jämförelse med den andra boken jag läser så är ju Isfolket som sagt väldigt lättläst. Det är som MacDonalds, verkligen.

3.5/5

Håller på och betar av en hög med gamla, olästa tidningar och näst längst ner i den låg tidningen Nära nummer 3 från 2018 - fyra år gammal alltså. I den finns en rätt lång intervju med Margit, där hon bl.a. berättar om vilka av Isfolket-böckerna hon tycker är viktigast och vilken bok hon är mest nöjd med. Vilka hon skäms över vill hon däremot inte tala om. 😊

P.S. I artikeln står att hon hade blivit spådd att hon skulle bli 102 år gammal, men det stämde ju inte. Hon dog något halvår efter intervjun publicerades.

#98 Tack för denna! Intressant att hon tyckte 16 var viktigt, undrar varför? För att alrunan hittades antar jag. 17 är ju absolut en milstolpsbok.

Undrar också vilken hon skäms över och varför den 😁

#99: Det var tydligen flera, med tanke på att hon skrev "sen finns det böcker jag skäms över". 😄

Lite roligt att hon är mest nöjd med Korpens vingar, som du har gett betyget 2/5. 😊

#100 Haha, missade att det var i plural. Undrar om hon satt på konditoriet och skrev på skrivmaskin. Lär ju gjort nån galen 😄
Har för mig jag läst att det satt långt inne att börja skriva på dator

#101: Enligt artikeln så använde hon papper och penna på konditoriet. 😊
Vill minnas att det stod att hon aldrig använde dator. Det stod i alla fall en skrivmaskin på bordet hemma hos henne, och enligt artikeln var det den hon skrev på.

Letade upp vad det stod om hennes skrivande. 😊

Intressant. Skulle bra gärna ha velat läsa hela den artikeln.

vet du om det finns någon digital utgåva, eller om man kan få tag på pappersvarianten ?

Det hade ju varit helt perfekt att kunna länka till denna artikel här på forumet .😁

#104: Har man abonnemang på Readly så finns den att läsa där, men jag vet inte om den finns någon annanstans. Kollade på tidningen Näras hemsida, men den verkar inte finnas där.

Nummer 34, Kvinnan på stranden

Obligatorisk spoilervarning

Nä men gillar den. Visserligen väldigt mycket känsla av att Margit lägger ut spåret framför tåget medans hon åker.
André köper en bil och åker till Trondheim för att ta reda på mer om Kvinnan på stranden. Men Benedikte skickar papper till hans hotell som hade varit bland Vanjas tillhörigheter och innehöll Petras tillhörigheter som Vanja av någon anledning lagt beslag på. De borde rimligtvis vetat om dessa papper innan André åkte, förstår inte varför de skulle skickas.

En berättelse i berättelsen, den är väldigt detaljerad vilket också påpekas i boken men förklaras med att den gått i arv. Men ändå, detaljerat ner till repliker för nåt som varit muntligt berättat.

Hade precis för mig att detta utspelade sig i Tiveden men det är nånstans i älvdalen. Nånting utspelar sig i Tiveden, kanske något i Häxmästaren. Det kan också vara något som redan utspelat sig i Isfolket, jag minns knappt nåt nu för tiden.

Tycker om Havgrim. Han har mörkt hår men ljusa ögon, ospecifierad färg. Utvalda kan ju ha ljusa ögon (fast Heike var ju drabbad i hans generation). Han var tydligen soldat trots att han är så ung. Hann dra ut i kriget på vinst och förlust för att hitta Diderik Swerd utan att lyckas. Arv Grip hade gett honom en bit av alrunan som gått i arv till Petra men undrar när han fick tag i den. Arvs del av släkten kom väl upp från Skåne. Daniel som hade den innan Sölve bodde uppåt Stockolm och sen försvann den många år nere i Europa så när fick han biten? Och hur visste Havgrims far att den var värdefull?

Men, jag gillar Nette och Mali mycket. Tycker om Nettes och Andrés vänskap och blev glad att de höll kontakten. Mali sparkar sin far på smalbenet, bra gjort!
I slutet ringer André till Benedikte för att säga att de snart är hemma och tycker det har gått jättelång tid men det hade egentligen bara gått några få dagar. Kändes som om det gick minst en vecka i Trondheim och sen över till Sverige. En sån äldre bil kör väl inte hur snabbt som helst.
Men som sagt, relationerna är fina. Imre säger till Nette i en dröm att "vi har inte glömt dig" och hon gifter sig till slut med polismannen. Jag undrar om han typ vände deras håg mot varandra eller bara på nåt sätt såg till att de träffades och resten föll sig naturligt.

3,5/5

35, Vandring i mörkret

Obligatorisk spoilervarning

Nej. Seg, kanske är spännande om man läser den första gången men inte denna. Gillar inte Vetle direkt heller, eller egentligen inte nån. När Vandraren frågar Vetle om han kan ta sig ner till Spanien och förstöra notbladen och Vetle tvekar eller nåt och Vandraren säger ungefär "ja men då får vi väl fråga nån annan då" men vem ska de fråga? Andŕe som är närmast är för stor för att ta sig in genom gluggen. Ska de fråga nån som inte är av Isfolket?

Lite mycket dialog mellan Tengel den onde och Erling Skogsrud hade personligen velat trimma en del där.
Jag vet inte, första gången jag läste var Tengel den onde ganska läskig men nu känns han mest löjlig. Och hur kunde han vakna så pass att han startar första världskriget med två toner? Så mycket vaknade han inte när Tula spelade.

Vid ett tillfälle skrämmer människor bort odjuret (Erling), vet inte riktigt varför han undviker människor där eller bryr sig om de då. Och sen inser Vetle att de två männen pratade gammal norska, undrar vilka de var.

Likkistorna på Barbados nämns och det nämns också att Margit var där och besökte det mausoleet på 80-talet. Googlade lite grann, det verkar som om de som berättade om den historien inte var ögonvittnet och lämnade motsägelsefulla uppgifter om vad som hänt. Men Margit förlorade nära nog medvetandet där inne. Hade velat höra mer om hennes upplevelse där.

Vetle gör lite samma sak med Hanne/Jeanne/Juanita som Bronislavas man gjorde, döper om henne. Visserligen är Hanne med på det men ändå. Han dumpar henne några år i ett kloster sen åker de ner och hämtar henne och verkar fortfarande inte gilla henne men sen friar han helt plötsligt. Det är en vacker scen, jul och stjärnklart, men kom från ingenstans nästan.

2/5

36, Trollmåne

Obligatorisk spoilervarning

Nej. Igen. Seg, ingen karaktär är speciellt intressant eller "likeable", förutom kanske Abel. Gillar honom lite. Lite fler lager.
Hade gärna sett att Christa utmanat Frank lite mer.

Kärlekshistorien mellan Christa och Linde-Lou… Nej. Benedikte säger i slutet att L-L aldrig skulle röra Christa men han rör henne ganska mycket fast han är hennes morbror. Tycker inte det spelar roll att han är samma ålder eller att han är död, bara nej.

Återigen reagerar jag på hur Margit skriver om våldtäkt. Christa blir utsatt för ett försök av Petrus men tänker på det i jämförelse hur hon reagerar fysiskt med L-L på ett sätt som hon inte gjorde med Petrus. Varför skulle hon det?

Bästa är när Christa letar namn till sitt kommande barn och de förslag hon ger Abel.
Också att L-L blir Nataniels speciella beskyddare, det hade jag glömt, kändes lite fint ändå. (Ja, jag är inkonsekvent.)

2/5

Nästa är Stad i skräck. Har aldrig tagit mig igenom den ordentligt, önska mig lycka till…

#108: Lycka till. 👍

#108: Lycka till.

Den boken är faktiskt en av mina favoriter i serien 😁

#110 Okej men då ska jag försöka ge den en ärlig chans 😄

Lol, hade inte ens köpt 37. Köpte 35, 36 och 38 sist. Börjar bra… 😆

37, Stad i skräck

Obligatorisk spoilervarning

Ugh. Nej. Igen. Denna gången läste jag faktiskt hela men skummade vissa partier. Tror det störde mig första gången att den börjar som om det vore nåt övernaturligt spännande som händer men så är det "bara" smittkoppor. Segt att läsa om alla försök att spåra upp folk. Pastor Prunck och co kunde varit intressant tror jag men känns mest löjligt.
Rickard är ganska intetsägande, man får inte veta mer än att han är stor och snäll. Hur hamnade han i Halden?

Segt att läsa om karantänen. Ibland är de tillsammans, ibland har de skilda rum, får inte ihop det.

Imre kommer till Benedikte för att säga att förfäderna vill prata med henne men de har väl aldrig behövt "annonsera" sin ankomst på det sättet innan? De kan väl bara dyka upp när som, och Benedikte är ju drabbad också. Jag antar att det var för att droppa lite hints.

Rickard och Vinnie, standardkärlekshistoria och ointressant.
Han friar också innan de ens kysst varandra. Tar hem henne till släkten och de antar direkt att de ska gifta sig men de har som sagt fortfarande inte ens kysst varandra.

Men det största störningsmomentet i denna boken är Abel. Hur mycket har han fått höra om Isfolket, hela sagan med demoner osv. Har Christa berättat vem hennes riktige far är? Om svartänglar? Han var väl rätt religiös så hur tog han det i så fall? Och om inte, varför inte och hur hålls det hemligt? Kanske får mer svar i Nataniels bok, det vore intressant att läsa om hans förhållande till sin far.

Vill mest att slutstriden ska komma igång nån gång med det är väl inte förrän bok 40…

2/5

#113 Och Abel är med när svartänglarna tar alrunan, han måste ju undrat då.
Han är väldigt förstående annars, har precis börjat på 38, det är han som föreslår att Karine ska få en hund. Hade varit intressant att läsa om men gissar kanske för omfattande ämne. Mycket som ska hända och böckerna är inte jättelånga.

Abel gör en ganska slät person tycker jag. Han gästspelar i ganska många böcker, men den största bragden han gör är väll att han är med och tillverkar Nataniel 😉

#115 Intressant, jag tycker ändå han har flera sidor, han är inte bara religiös. Han bryr sig. Han hade kunnat vara svavelosande eller konservativ men jag förstår varför Christa gillar honom, han känns inte så dålig som "second best" som tex Frank för Vanja.

38, Små män kastar långa skuggor

Obligatorisk spoilervarning

Hmm.
Ja, den är bra.
Allt som händer i skuggan av och i direkt anslutning till andra världskriget är bra, jag önskar att det vore fler böcker som utspelade sig i den tidsperioden. Rune och Jonathans vänskap, och hur Jonathan har det på olika ställen i nazityskland och när Gand slutligen räddar honom, det är bra.

Karine och hennes upplevelser… Jag läste att Margit tog från sitt eget liv, att våldtäkterna hade hon varit med om själv. Undrar hur hon kände när hon skrev, om det hjälpte och hur hon kände år efter, om den känslan ändrade sig.
Hon får hunden Shane att ta hand om och det drar ner helhetsbetyget för mig. Inte att hon får en hund men det är Långa stycken ur en hunds perspektiv och det blir för mycket, även om hunden är charmig. Det hade räckt med att Karine och Joakim bondat tillsammans över honom.

Sen Abel igen då. Joakim och Karine pratar och han nämner det här med svartänglar och nattdemoner men att det bara är fantasier. Så han vet om det, då borde Abel också veta.
Men senare i boken är det nån slags sammankomst för släkten, Christa tycker inte att Abel ska vara med men David och Joakim är med. Oklart varför, de bidrar inte till samtalet.

Tänkte nog en fyra först men allt sammanlagt så blir det nog

3/5

39, Rop av stumma röster

Obligatorisk spoilervarning

Den var väl okej. Lite rörig med alla spökhistorier istället för en handling genom hela boken. Min favorit var den som utspelade sig i England. När Nataniel sätter Bigby på plats var rätt kul.

Nataniel är väl ingen favorit direkt men jag vet inte riktigt varför. Det var på nåt sätt "lovande" när han var barn men nu när han är vuxen… Han verkar obalanserad.
En av de första grejerna man får veta är att han jobbar vid nån älv ute i obygden för att slippa intryck från människor. Det hade jag velat läsa mer om, att han undviker människor istället för att kasta sig in i det ena mysteriet efter det andra. Rickard Brinks kollegor hamnar ofta i övernaturliga situationer tydligen. Visst att han behöver öva sig och så men han är så slätstruken.

Ellen är menlös och jättetråkig.

Just det, inget om Abel och deras relation eller Nataniels förhållande till sina bröder. Särskilt Efraim som tror att han är den sjunde sonen. Det verkar ju inte undå någon att Nataniel är speciell liksom, vad tänker Efraim egentligen?

2/5

Håller med.
Just denna boken skummade jag bara igenom, jag fastnade aldrig i den.

40, Fångad i tiden

Obligatorisk spoilervarning

Jag gillar inte Nataniel. Känns som om jag hädar men jag har äntligen insett att detta faktiskt är sant.
När jag var yngre och läste på olika forum och nån sa att de inte gillade Nataniel så kände jag "men så kan du ju inte säga! Han är ju den jätteutvalde!"
Eller egentligen, jag tycker inte illa om honom, det finns inget att varken ogilla eller gilla egentligen. Han är ganska självupptagen, ja men förutom det? Ingenting, varken bra eller dåligt.

Men gillar verkligen Tova. Kände det var rätt åt Nataniel när han var taskig mot henne att hon lät honom lite. Läste ut boken igår och jag kommer inte ens ihåg om han bad henne om ursäkt ordentligt.

Själva boken är okej, första delen med båten Stella är ganska spännande. Tova är intressant, men tycker Margit kunde skrivit nån scen med Tova och Ellen där Tova motvilligt börjar acceptera Ellen. Det nämndes lite i förbifarten.

Hela storyn med klaner i Japan och så vidare tyckte jag mest var seg. Ja, vi får veta om Tengel den ondes far och att han var "ett hår av hin" men varför var han det? Var han också influerad av nån annans ondska så att säga? Får inte veta mycket i denna boken i alla fall.

Och herre jösses Amalia vad många stavfel och ord som inte ens finns det var i denna! Det brukar vara en del men i denna var det extremt mycket. Har börjat lite på nästa, Demonernas fjäll. Demonerna har "klot" istället för fingrar. Känns som om kvalitén blivit sämre och sämre med de senaste böckerna.

3.5/5 Mest för Tova

Just det, angående bok 39 , Rop av stumma röster så står det att Nataniels saga har delvis redan berättats och att han då hette Jonathan men att han nu framträder under sitt rätta namn. Är det nån som läst den? Antar att Margit återanvände någon gammal historia då, för låter konstigt om hon skrev om Nataniel innan Isfolket började. Eller hade hon börjat skriva Isfolket men det var nåt sidoprojekt?

Och en annan grej, Nataniel och Ellen och deras av ödet dömda kärlek. Går det att ändra det ödet som Nataniel anade? Vad hade hänt om de kysst varandra nu? Som jag minns det så trodde de att kusten var klar när de till sist kysstes men då hände ju den här katastrofen Nataniel förutspådde. Men om de kysst varandra vid ett annat tillfälle, hade det hänt nåt annat hemskt då?

Stör mig att jag inte får svar på sånt här 😅

#121. Jag har den boken och den heter "Dörren till det fördolda".
Det är Allersromanen nr 802. Den handlar om en död adelsman som hittas inne i ett låst rum. Dessutom är det ett odjur med som då senare i hennes böcker blir en människa och kallas Tengel den onde.
Egentligen handlar historien mest om odjuret och att Jonathan och Marie träffas p g av deras mediala gåvor.

Kommer inte ens ihåg om den historien finns med i Isfolkets bok.

#123 Intressant, minns du nåt om odjuret? Ellen är ju nån receptionist på nåt hotell där nån adelsman dött ihjäl sig och en dörr som är hemsökt och inte går att öppna. Det hade dock naturliga förklaringar utöver adelsmannen. Något odjur är inte med på det sättet mer än i Isfolkets övergripande historia då.

Kommer inte ihåg så mycket, sitter och bläddrar i boken.
Det var något om en flöjtist som av misstag började skriva på en melodi och väckte odjuret från sin sömn och att han (odjuret) ville tillbaka till några grottor där han legat och sovit nere i Tyskland? Adelbergsgrottorna?

Jonathan och Marie måste hitta dessa notblad som flöjtisten skrivit med den melodin som väckte odjuret och spela dem och få odjuret att somna igen eller försvinna, vilket det var.

#125 Låter ju väldigt mycket Isfolket

Ska försöka artikulera mina känslor om Nataniel.
Han har en massa gåvor osv och känner en massa av allt möjligt men jag får ändå inte en känsla av att han bryr sig på nåt sätt. Det är mer ett verktyg, nåt praktiskt. Så, förutom att han har dessa egenskaper får jag ingen känsla av att han är speciell.
Marco har en aura av auktoritet trots att han är ganska lågmäld och "mild" han känns speciell trots sina egenskaper inte på grund av, som Nataniel.

Som Tova säger "hur kan du vara den utvalde?" Ja, vad är det som gör honom Utvald? Kändes som om hans superkraft verkligen kom från ingenstans när den väl framträdde. Ingen ledtråd där.

41, Demonernas fjäll

Obligatorisk spoilervarning

Det är mycket som händer, många historier som berättas, väldigt mycket stämning. Jag hade helt glömt att allt inte hanns med i denna boken utan att det blev ett rejält cliffhanger-slut. Tur att jag redan läst böckerna, hade blivit skogstokig om det varit första gången och jag inte kunnat få tag i nästa bok. 😊
Kom ju ihåg till viss del vilka som skulle få komma till tals och tänkte flera gånger "det där har inte hänt än, hur fasen ska det få plats?" Det fick det visst inte..

Det blir lite rörigt och hoppigt till viss del. En del livsöden vill man ju höra mer om.
Dida var tydligen drabbad men inget nämnt om att hon brottades med inre ondska, eller Targenor direkt heller. Var de utvalda? Men å andra sidan såg de ju TDO first hand, kanske inte var svårt att göra ett val då.

Och Tula försvann med demonerna till demonernas fjäll då, men hon dog inte, hon bara åkte dit. Tänker mig att man inte åldras där eller i Svarta salarna så hon kanske fortfarande är levande men åldrandet har avstannat? I alla fall så länge hon är där?
Nu lät det i boken som om hon faktiskt var död så jag vet inte. 😅

Vanja kommer och representerar de Svarta salarna, minns att det störde mig att inte Saga kom. Hon ville inte lämna Lucifer men jag tänkte (då) att "kunde hon inte slita sig för några minuter och träffa sin familj? Hur ofta har de tidernas släktträff liksom? Hon lär ju spendera resten av evigheten där ändå".
Vad gör man ens där? I Demonernas fjäll och Svarta salarna? Blir det långtråkigt?
Jaja…

3.5/5

#128 Glömde ju om nr 41, Magda Steierhorn kommer upp igen och nu säger Mikael att han är övertygad om att hon var ett spöke. Trodde det blev fastställt att hon inte var det. Tror det var Dida som frågade men osäker men hur som helst, varför är det relevant nu? Undrar om Margit hade trådar hon tänkte och skrev men sen tappades eller valdes de bort.

Det vore ju underligt om hon inte tappade lite av olika personer och deras berättelse.
Jag har glömt massor av det du berättar.
Tycker att dessa 2 böckerna är nog de mest spännande i hela bokserien.

#130 Har dock ett minne av i bok 47 eller om det var någon intervju, att hon sa inför Demonernas fjäll så läste hon igenom alla tidigare böcker för att slippa ge ut ett häfte med "ursäkta, det här glömde jag". Så då hade hon kanske 9 i lite färskt minne och tänkte göra nåt med det i striden men att det inte blev av. Eller så gjorde hon det men det är jag som inte minns.😅

42, Lugnet före stormen

Obligatorisk spoilervarning

Demonernas fjäll-vistelsen fortsätter med Runes historia. Gillade det lite i förra boken men nu börjar allt kännas segt och utdraget. Lyckligtvis börjar de komma iväg mot Isfolkets dal i denna boken.

Den fångar mig inte så himla mycket. Jag gillar Tova men hade gärna sett att hon hade varit ännu mera… rebellisk istället för att mumla saker som ingen hör. Säg det istället, eller håll tyst. Hon hade kunnat vara lite mer anti men ändå på goda sidan.

Börjar läsa saker i Isfolket som jag minns kom upp i Ljusets rike men som jag verkligen inte tyckte stämde. Bland annat att "Tova aldrig var en starkt drabbad, inte av äkta isfolksklass". Minns inte exakt hur formuleringen var men nåt sånt och jag tycker det är så orättvist mot Tova! Hon är ju verkligen stark och trollkunnig, om nån. Hon blir tillfångatagen och spelar medvetslös i en bil men lyckas ändå suggerera skurkarna så att hon kan rymma. Det var väl en 3-4 stycken på samma gång.

Vid nåt tillfälle stannar de över natten på nån camping och nån, kanske Gabriel, tänker att de skulle ju kunna bränna ner alltihop medans de sover. Skurkarna alltså. Men istället förgiftar de en chokladkaka. Och packar ihop dom så att de ser oöppnade ut? Blev plötsligt bara väldigt mycket mer finess än det varit hittills.

2 eller 2.5?
Gillar som sagt Tova men i denna var hon inte riktigt rätt kalibrerad eller hur jag ska uttrycka mig.

2/5

43, En glimt av ömhet

Obligatorisk spoilervarning

Känner att jag minns inte vad som händer i vilken bok alls. I denna kommer Ian Morahan in i bilden (tror jag, han kanske kom i förra). Han och Tova får i alla fall ihop det.
Jag minns att jag tyckte det var synd att inte Marco och Tova kunde få ihop det, faktiskt. Varför kan inte en vacker kille vara tillsammans med en alldaglig tjej? Det är alltid tvärtom. Marco säger att jordisk kärlek inte är till för honom men sen är den det och sen (i Ljusets rike) är den det inte igen.

Hade varit lite intressant att se allmänhetens reaktioner och påverkan, mer än att TDO är i ett hyreshus. Och sen ska de hålla allt hemligt men Gabriel är utvald att skriva om allt? Varför vill Isfolket att alla ska få veta? Eller var det Lucifer som bestämde att Gabriel skulle vara med? Det skulle vara förståeligt men de pratar inte så mycket om vem som har valt ut de utvalda. Och hur? Såg de till att tex Ellen hade de egenskaper hon skulle behöva eller var det mer en slump? När jag tänker på det, vad har Ellen ens där att göra? Vad var tanken med att hon skulle vara utvald, från förfädernas perspektiv? Jag kan ha missat nåt eller så kanske jag får svar senare.

Margit skriver in sig själv i historien också. Känns sådär, vet inte varför hon inte löste det på annat sätt. Men både hon och Asbjörn verkar ganska charmiga så har mer överseende denna gången.

Men jag gillar hur Tova och Ian hittar varandra så…

3/5

44, Den onda dagen

Obligatorisk spoilervarning

Tre böcker to go så är väl på upploppet nu.
De tar väldigt lång tid på sig att komma fram. I slutet av denna boken är de fortfarande inte inne i Isfolkets dal.

Gillar inte att reglerna ändras för vad som passar för stunden. Andar kan komma och gå som de vill, de är andar men kan känna smärta och bli bländade av solljus, ibland är de fullt materaliserade ibland syns som nån dimslöja. Eller Nataniel och Ian far iväg till Liverpool och de vågar inte riskera att nån människa rör vid dom får då skulle de "slå i luften" men de kan ta i saker, riva ner The lords of time-altaren. (Tycker för övrigt de skulle hetat Timelords men det är jag).

Lynx. Han borde haft någon begränsning. Vid flera tillfällen skickar han nån till svalget men struntar i vissa som också är inom räckhåll för att… anledningar. Om det hade varit så att han hade behövt välja lite med omsorg vem som skulle dit hade det varit mer intressant för om det inte är någon begränsning och han kan skicka så många han orkar… Varför gör han inte det då? Då är de ju av med dom?

Hade helt glömt det där hinduiska mellanspelet.

Gabriel har jättejobbiga skoskav, är väl lite oklart vad Marco kan göra nu för tiden men en sjunde sons sjunde son sägs kunna hela. Skoskav borde vara lätt avklarat för den Utvalde.

Har alltid förbryllat mig var denna boken heter Den onda dagen. Den förra kändes mer ond, flera av Isfolkets levande dog, TDO kom in på Lindallén liksom. Visst, de förlorar en hel del folk här med till svalget men det är andar och demoner. Vet inte, känns inte lika mycket på nåt sätt. Men titeln på förra (En glimt av ömhet) känns ju rätt för den också.

Och Svalget. Det är jättefruktat, av nån mer anledning än att man inte kommer därifrån. Men ingen har ju kommit därifrån så, hur? Halkatla kommer dit och inser att man får sina misslyckanden kastade i ansiktet osv och det är därför Svalget är så himla hemskt. Men hur vet man det?

Gillade att Sölve var tillbaka en liten stund. Ulvar och Kolgrim.
Också: Margit spårade sin stamtavla till 350 FÖRE Kristus? Shit.

Jag vet inte. Jag hade ett betyg men nu när jag staplat upp allt så… Nej, det får bli det.

Tillägg: Den är spännande men den här slutstriden är alldeles för utdragen! Känns inte heller som om det är så mycket på spel denna gången. De klarar det mesta TDO kastar på dom utan några större problem.

2.5/5

Jag tror att TDO skickade iväg de som irriterade honom för stunden utan urskiljning. Han brydde sig nog inte om det "avtal" han hade med de som vaktade i Svalget, det var väl därför de var så irriterade på de som hamnade där eftersom det mest var andar och demoner, dem hade ju väktarna ingen nytta av.

I någon av hennes böcker, kanske i de Svarta riddarna så skriver hon om 4 olika riddare som har med tiden att göra. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad dessa böcker egentligen handlade om. Tror bara jag skummade igenom dem för att läsa senare, vilket ännu inte har hänt.

#135 Mjo, men det var speciellt en scen där Lynx fångade in några men struntade i andra på samma ställe. TDO tror jag inte ens var där.
Att han är så slarvig och nonchalant tycker jjag gör honom mindre läskig.
Hade han haft någon fysisk begränsning (så att säga) typ han kunde skicka fem stycken sen måste han ha mer jord eller nåt.
Nu verkar han som sagt slarvig och därmed också Margit.

Håller på med 45 men detta stör mig så förbaskat! Gruppen utvalda stannar för att vänta in Tarjei som ska gå fram till dom. Tarjei är en ande. Varför zappar han inte bara direkt till dom? Har liksom inget direkt syfte heller att de ska vänta.

45, Legenden om Marco

Obligatorisk spoilervarning

Djuuuuuuupt andetag

Förutom allt det här med andarna och vad de kan och behöver så är det rätt mycket här jag vill anmärka på, kan bli långt detta.

• Varför har ingen tänkt tyskt 20-tal om Fritz innan? Han verkar ju har rätt tydliga tecken på det, ner till Hitler-mustach.
• Det här att Lucifer får vistas på jorden en gång vart 100:e år känns inte som ett jättetungt straff. Visst, hans första kärlek (som han snart glömde och efter det var det ingen innan Saga) men 100 år verkar ju vara typ max 10 i Lucifer-tid (tiden är annorlunda i Svarta salarna) så..? Nej, jag vet, inte största grejen.
• Hur stänger Marco av svartängel-delen av sig själv? Och varför behöver inte Nataniel göra det? Det påpekas ändå rätt ofta att han är av deras ätt. Och att de med svartängelblod är odödliga men det verkar ju bara gälla Marco.
• Marco sänder telepatiskt att det är fem stycken i dalen men hur vet han det? Han har sett Ghil, och Lynx är där men de andra tre?
• Jag begriper inte det klara vattnet. Marco häller på en sten men är noga med att det inte ska komma på honom eller på marken. Har för mig att det gjorde ont på Shira när hon fick nåt stänk på sig, kanske när hon drack också men varför? I och för sig, så är det det ju dumt att slösa på det men marken borde inte må dåligt om det kommer där.
• Nån säger till Gabriel i en dröm "Ta det andra först" och "bojor av levande döda ska hålla tillbaka". Vem säger det? Lucifer fixar dödsbojorna så han borde ju sagt detta, men tror inte han tog upp det Andra när de pratade med honom innan de gick in i dalen.
• Nån säger att Lucifer offrar mycket, många av hans släkt i hetluften och då säger han att han minsann utsatt sig själv för fara också men när då?? Han verkade inte vara i fara när han pratade med TDO.
• Stavfel och sånt fortsätter. "Fonderade" återkommer flera gånger.

Och mitt största problem med denna boken: De behöver info om Lynx och Lucifer skickar Linde-Lou till Christa för det. Eftersom han ser så fundersam ut antar jag att det var hans verk att boken skulle skickas så Christa och L-L skulle få en natt tillsammans.
Så, han riskerar sin son, gruppen utvalda och hela uppdraget egentligen för att Linde-Lou ska få ligga? MED SIN SYSTERDOTTER! Margit skriver något om att det är lagligt osv och jag vet inte om det stämmer men känns väldigt inte bra. Det hade varit en jättefin historia om det inte varit för detta.
L-L har också utvecklats och mognat som ande, känns också jäkligt weird, jag trodde grejen var att man var död? I och för sig, andarna uppträder ju typ 35-årsåldern så de är ju inte i samma ålder som dödsögonblicket (om man inte dör tidigare då, tydligen).
Bläddrade förbi det mesta med deras "ska vi?" fram och tillbaka (kändes som om det var en rejäl del av boken) ändå.

Det som är bra i denna är Marco. Betyget är enbart hans förtjänst och hur han uppfostrats till att vara ren och perfekt och hur Lynx/Fritz gör honom sjuk (helt förståeligt). Dock det här med kärlek för honom… Det verkar ibland som om att bli förälskad är en förmåga som han bara inte har ibland och ibland som om han bara inte hittat den rätta. Jag kommer ihåg lite hur det går så jag undrar har Lucifer sagt till honom att "låt bli att bli kär"?

Marco är så intressant som karaktär. Hans uppfostran, påbrå och allt sammantaget och det hjärtskärande när man inser att han kommer finnas kvar långt efter att de andra i gruppen är borta. Han ska bana väg för sin far, vara hjälte för mänskligheten vilket lär vara bra PR för Lucifer men jag tycker mig ändå ana en slags ambivalens inför allt

3/5

Tillägg: Jag diskuterar gärna! Vad tycker ni?

#138: Denna bok tyckte jag inte alls om. Den var långdragen och fruktansvärt tråkig. har bara skummat genom den när jag läst serien.

#139 Nej den var inte jättespännande som helhet. Det var mest Marco och Lynx som berörde mig.

Du kanske sagt men vilken är din favoritkaraktär?

Silje är min favoritkaraktär. 🙂

Kommer inte ihåg så mycket av det du berättar för jag har bara läst böckerna en gång och det var precis när böckerna kom ut.

Kommer ihåg att Shira brände sig ganska bra på dropparna när hon samlade in dem i flaskan och att genom det inte kunde få barn i framtiden. Det sa (vem det nu var som skickade in henne på uppdragen).

#142 Hm, har för mig att hon inte kunde få barn för att hon blev skadad när hon gjorde proven. Men hon blev vanlig människa när Mar lurade henne att dricka av vattnet. Annars hade väl planen varit att hon skulle till Isfolket dal och fixa allt. Så jag antar att eftersom hon drack av det goda vattnet kunde hon inte komma nära det svarta vattnet. Men det verkar ju göra ont att dricka/ få det på sig men varför?

#143. Du kan ha rätt, hon blev nog skadad när hon gjorde proven.
Att hon brände sig på vattnet var väl för att hon inte skulle dricka vattnet själv men det gjorde ju hon till slut ändå…
Ja, det är en bra fråga om varför det blev på det viset…

Tror faktiskt det aldrig framgick varför hon inyte kunde få barmn. Dert var väl mest bara spekulationer vill jag minnas.

Hon sa ju att hon inte kunde få barn pga vandringen genom grottorna, men hon sa aldrig varför, om jag inte missminner mig.

#145 Nej, aldrig specifikt hur det gick till. Har alltid tänkt att det var de där stenarna som mosade henne men känns inte som en bra förklaring. Om det inte var att hon tog sig igenom överhuvudtaget? Undrar om de andra två männen också blev sterila i så fall..? Jag har så mycket frågor på hela serien!

46, Det svarta vattnet

Obligatorisk spoilervarning

Njae.
Den har några bättre ögonblick, som Marco och Tilii eller räddandet av demonen Fecor som sitter fast i väggen och slutet när Nataniel klarat allt och försvinner i en snödriva.

Men den är också ganska seg. Svalget är oerhört utdraget. Jobbigt långt. Och om det är så att man får misslyckanden kastade i ansiktet, allt är hopplöst och fel borde det gjort de helt handlingsförlamade, som vid en depression. Det är inget problem nån längre stund (hade varit intressant att höra den delen från Gabriels perspektiv) och de som har nån som helst koppling till svartänglar kan flyga omkring som de vill.

Elementandar och annat kan plötsligt hjälpa dom. Bara levande människor kan komma in i dalen men demoner kan flyga över och airdroppa saker som antika jakhorn som inte smulas sönder. Demonen prickar också ingången precis med hela skatten, jakhorn och svärd. Förfäderna tänkte att det var bra att skicka jakhornen, hur visste de att de kan öppna dörrar? TDO ser hornen när han springer in men tänker att Jolin gömt dom där men inte att de kan ha använts för att öppna nåt.

Nataniel får inte finna ut om TDOs svaghet han har i och med att alrunan inte medverkade för att det skulle blockera honom men han måste försvaga TDO på sätt och det är den enda svagheten. Hur tänker de att han ska göra då?

Nataniel gör lite saker som att se genom väggar och grejer och tänker att detta skulle Marco aldrig klara. Är osäker på det. Visst, Nataniel har demonpåbrå, det hjälper till, 7e son och allt det där men hans superegenskap som är kärlek skulle väl Marco också kunna klämma fram? Särskilt som han uppfostrades till godhet.
Och fick Nataniel superkärlek för att besegra TDO eller blev han utvald för att han hade det från början?
Sjunde son-grejen också; vad gör det från eller till egentligen i berättelsen mer än att det är en cool grej?

Stavfel fortsätter med "fonderade" och "fettades" istället för "fattades" på två ställen kort efter varandra.
Nataniel säger/tänker minst två gånger att han druckit av Demonernas fjäll-cocktailen men det gjorde han ju inte. Fast det tas inte heller upp som något som spelat roll.

Själva kampen är mellan TDO och Nataniel är lite seg också. Ganska ensidig. Nataniel har inga problem att hålla honom i schack samtidgt som han ska koncentrera sig på att fara tillbaka i tiden. Det är i och för sig bra gestaltat hur Nataniels avslöjanden försvagar TDO men det kunde varit lite mer action i det. Och det är först nu det känns som om det står lite på spel med TDOs andedräkt som skadar Nataniel, han har knappt några kläder, inte ätit på flera dagar, men det kunde varit jämnare i alla fall.
TDO slickar i sig lite vatten och blir jättevacker och Nataniel reagerar med att vilja bli kompis med honom? Inte på ett "jag är din slav, jag ska göra allt ont du ber om"-sätt utan mer "vi kan väl prata om din taskiga barndom".

Ett vanligt författartips är "show, don't tell" vilket innebär skriv inte rakt upp och ner vad som händer/kommer att hända utan gestalta det istället. Margit kör med "tell" ganska ofta, skriver rakt upp och ner att Isfolket är en bricka i ett spel och att det är nog bäst att Nataniel inte vet det.

Det här blev långt men det är mycket funderingar med de sista böckerna. Velar mellan 2 och 2.5 men det blir nog 2.5 för de få bra grejerna.

2.5/5

Grej som slog mig nu: Sunniva den äldre kommer till Demonernas fjäll (hon har bekvämt nog uppfattat att det finns en andra plats som är viktig i Isfolkets dal) och hon och Sol faller i varandras armar. Men Sols dotter nämns inte vad jag kommer ihåg, Synniva dy och att de hälsar på varandra? (jag kan glömt nåt).

Undrar om det blev någon pinsam stämning mellan Tarald och Sunniva där.

Oj, så mycket du kommer på och funderar över.
Jag måste ha läst de böckerna ganska slarvigt eller så är det bara jag som läser utan att tänka på något annat än komma till slutet och få reda på vad som händer!😄

Det där med sjunde sons sjunde son är ju något som man trodde på förr, det visade ju på att han skulle vara synsk och någon sorts healing person.

#149 Jag är nog bara äldre och tänker lite mer nu när jag läser dom denna gången. 😄

Om jag minns rätt var det länge sen du läste, så 🙂

Nä men precis men det spelade ju ingen som helst roll i slutstriden. Det lät mest tufft med 7e son i den ramsan 😄

Jo, det är ju sant. Jag kanske skulle reagera lika dant om jag läste om böckerna nu.

Jag har läst ut bok 47 för några dagar sen men jag drar mig för att skriva om den. Är inte i närheten lika förstörd som första gången jag läste men det är väldigt vemodigt ändå. Det kommer snart kanske.

Sen blir det ju Häxmästaren och Ljusets rike (fast jag drar mig faktiskt lite för den sistnämnda).

Okej, vi gör väl det här då.

47, Är det någon där ute?

Obligatorisk spoilervarning

När 46 slutade hade Nataniel försvunnit i en snödriva. Svartänglar kommer och visar de andra dit men det låter inte som om de har direkt bråttom. De plåstrar om Nataniel för Ellens skull, för att "hon lidit så mycket" men Nataniel har "varit vår mästare behaglig". Jojo.

De samlas igen uppe på åsen vid Gråstensholm, varför där? Varför inte Demonernas Fjäll eller Svarta salarna? Lucifer stajlar och gör ögon i luften (vad är grejen med dessa?)
Det är bara Tova som är öppet anti det nya världsherraväldet, andra nämns bara typ som att vissa känner sig illa till mods men inga namn. Hade velat veta vad Nataniel tänkte till exempel. Eller Marco? Känner han någon lojalitetskonflikt alls? Verkar inte riktigt så.

Saga är med denna gången och säger till sin egna mamma (Anna-Maria) "Mors barnbarn Vanja och Linde-Lou" men de är ju barnbarnsbarn, antagligen missade de bara ett barn.

Sen är det hela delen med Margits perspektiv och liv. Hon skriver att de bodde på Sri Lanka när hon skrev någon Isfolksbok, undrar hur de hamnade där? Vad jobbade Asbjörn med? Jag ska läsa hennes självbio så fort som möjligt.

När jag läste slutet tänkte jag först att "väldigt var Lucifer framställs som osympatisk där ett tag, skulle han verkligen skriva det, om det nu är hans historia?" men tänkte jag att det kanske var medvetet, att man då kanske får ännu mer sympati när han måste ge upp sina planer.
Margit drömmer drömmar med känsla av vrede och besvikelse, om det var Lucifer tycker jag han är taskig. Margit skrev ju så snabbt hon orkade och brände nästan ut sig själv. Hon säger också: "Nu skriver jag bara sex Isfolksromaner om året" men detta är sista boken?

Hon träffar Linde-Lou, han har trasiga kläder, varför har han inte svarta? Om vi tänker oss att Isfolket är sann och har hänt borde han varit i Svarta salarna. Ja, jag är överdrivet kritisk och petig, jag vet 😜
Margit har huset fullt av djur, fåglarna kommer undan katterna bara för att de kan flyga. Eller för att de har tur…

Men, med allt sagt så känner jag att jag får någon slags bekräftelse med denna boken. Det har jag fått innan också, det här med att en Isfolkare känner sig vilsen när de är avskurna från resten, kände jag också men sen satte Margit ord på det också.
Hon srkiver att hon ser medlemmar av släkten som kommer och ber henne skriva om dom och jag kände/känner något liknande. Att de kommer och ber mig läsa om dom.
Det ska alltid understrykas på något sätt att det inte är högt ansedd litteratur, att det kallas tantsnusk och kiosklitteratur och, visst, ofta har jag önskat lite mer tuggmotstånd och lite mindre endimensionella karaktärer men jag tycker Margit som författare har sin plats. För mig finns det rum för både henne och svåra Nobelpristagare. Hon har gjort ett enormt avtryck i mig ändå. Det är fullt möjligt att det inte blivit fullt så djupt ifall jag varit äldre när jag började läsa dom (var 15-16 nånstans) men det gör det samma.

Att läsa Isfolket hjälpte ju onekligen med årets goodreadsutmaning, ska nog börja med Häxmästaren nästa år tror jag, och försöka läsa lite annat tills dess.

3/5

Hela serien: 4/5

#153: Bra jobbat att du har tagit dig igenom hela serien. 47 böcker är mastigt. 👏👏👏

Det har varit roligt att läsa dina recensioner. Inser att jag har glömt det mesta, men så är det också ca 30 år sedan jag läste böckerna.

#154 Tack, jag tycker inte det är så stor bedrift för de är ju så lättlästa 😄
Hade också glömt en del och vissa saker ser man ju med andra ögon nu när man är äldre och reagerar på. Margit använder ju N-ordet helt neutralt, så att säga, till exempel och flera gånger reagerade jag ju på hur hon skrev om våldtäkt till exempel. Tror inte jag gjorde det på samma sätt utan då kände jag mer att jag förstod hur hon tänkte. Det gör jag väl nu med men känns ändå inte okej, vissa saker.

Blev du sugen på att läsa igen? 🙂

#155: Det kanske inte är så jobbigt att läsa böckerna, men att sedan skriva en sammanfattning och recension är inte det lättaste.

Tror inte jag skulle orka läsa om dem faktiskt - trots att lådan med (nästan) alla böckerna står framme i hallen. Lånade ut dem till grannen och har inte tagit mig tid till att ställa upp den på hyllan i garderoben igen. Det innebär nämligen en hel del jobb med att flytta om prylarna som ligger där nu. 😅

#156 Jag har tyckt det var jättekul att skriva vad jag tänkte och diskutera. De första kommentarerna var ju inte så långa men de sista var ju romaner i sig själva nästan 😅
Det är mycket att fundera över, egentligen skulle jag vilja ha någon bokcirkel där man läser alla böcker samtidigt och sen diskuterar dom på djupet. Både filosofiskt och skrivtekniska grejer.
Fick en idé till en egen historia i relation till Isfolket så eventuellt kanske jag läser om dom snart igen 🙂

#157: Jag har börjat fundera, återigen, på att läsa hela triologin. Jag har alla böcker stående framme, så det är bara att lyfta ut första boken från bokhyllan 😉

#158 Då ser vi fram emot din mastodonttråd när du läser böckerna 😉

Det har varit intressanta att följa din tråd och recensioner. Blivit påmind om mycket jag glömt.
Har också funderat mycket på att läsa om böckerna men jag har så mycket andra böcker som jag inte läst ännu.

Skulle någon i ledningen för den här sidan kunna ändra rubriken och skriva Isfolket istället för Sandemo? Jag kommer göra en ny när det blir dags för Häxmästaren, för smidighet och så vidare.

Ser förresten att det är över 900 visningar på denna tråden, det känns kul! Jag kan nog vara skyldig till kanske 200 av dom så roligt att fler är intresserade 😁

Just nu läser jag Vargens lilla lamm. Så det lär ju dröja ett tag till skulle jag tro 😉

Kan nog vara så att jag hoppar direkt till Häxmästaren, den har jag inte läst på länge. men Isfolket läste jag för ca ett år sedan 😁

#162 Du är ju Sajtvärd, skulle du kunna ändra rubriken?

Vad vill du jag skall ändra till ?

Om du kunde ändra till Isfolket istället för Sandemo

#165: Fixat 🙂

#166 Tack och bock! 😊

🙂

Roade mig med att (försöka) räkna ut medelbetyget på mina egna betyg. Om jag gjorde rätt, matte är ingen paradgren, så blev det 2.87 per bok. Tror Häxmästarens högsta tror jag är 3 medan hela två Isfolket har fått 4.5.
Gissar att Häxmästaren kommer få lägre medel…